Livet är en fest

Avsnitt 9: ”Det var inte så mycket musik längre, utan det var mer stalinister och KFML-are som styrde det hela” – Pugh Rogefeldt. Foto: Sveriges Radio

Sveriges Radiolegenden Stefan Wermelin har sammanställt 1960- och -70 talets mest centrala musikhändelser i programserien Livet är en fest.

Wermelin fortsätter också framåt till modern tid i den svenska musikhistorien som torde tillhöra motsvarande framgångsvåg som någonsin sim- och tennisundret och andra stora internationella svenska framgångar.

Det är en presentation och en djupdykning som heter duga och ger oss 70 timmar om den svenska rockhistorien, berättad av artisterna som var med. Undertecknad har också en roll i detta i avsnitt 9, Vem kan man lita på.

Proggen växte fram i symbios med ett växande politiskt intresse. Men politiken, som varit en naturlig del av proggen, tog snart över. Kanske kom den till och med att kväva den musik den sporrat.

I detta avsnitt av Livet är en fest hör du: Mikael Wiehe (Hoola Bandoola Band), Björn Afzelius (Hoola Bandoola Band), Anders Lind, Börje Peratt, Leif Nylén (Gunder Hägg, Blå Tåget), Tore Berger (Gunder Hägg, Blå Tåget), Torkel Rasmusson (Gunder Hägg, Blå Tåget), Lennart Wretlind, Janne Forssell, Kjell Alinge, Turid Lundqvist, Claes af Geijerstam (Ola & The Janglers), Sture Karlsson, Tija Thorpe, Magnus Uggla, Tomas Ledin, Channa Bankier, Kaya Ålander (Röda Bönor).

Det är inte utan en tår i ögat som dessa minnen spelas upp.

Tack Stefan!

Börje Peratt

peratt.com

Annonser

Kommunikation

Frågan är: Hur eftersträvansvärt är det att vara spontan och öppen? Vill vi att andra ska berätta hur de tänker och känner och vad de vill?
Vill vi själva kunna förmedla våra funderingar och upplevelser utan att behöva hålla igen?
Vill vi få bekräftelse från andra på våra egna tankar och önskningar?

Större delen av vår vakna och medvetna tid håller vi våra tankar och känslor inom oss själva. Och om vi börjar diskutera kan vi ganska snabbt märka att vi tänker och känner olika. Risken kan bli att man då sluter sig för att slippa obehaget som kan komma av att man kanske inte förstår varandra eller tycker på olika sätt. Eller rent av obehaget över att ingen bryr sig om vad man tänker och känner.

Det blir också svårt om man blir respektlöst behandlad för sina åsikter och om man berättar om upplevelser som andra inte tror på eller förstår. Hur kan man vara öppen och spontant utan att få skit för det?

I sammanhang där acceptans, tolerans och öppenhet råder kan man bli uppskattad för den man är. Då finns en chans att också våga bli allt mer delaktig. Och det gör inget om man inte tycker och känner lika.

Här är ärlighet och prestigelöshet nödvändig för den konstruktiva och givande dialogen. Tyvärr ser vi att goda initiativ alltför ofta pulvriseras av rigida föreställningar om patent på sanningen.

Trots alla nätverk och forum så har vi kanske inte ett öppet utbyte inte ens i de nära kontakterna med våra föräldrar, tränare och vänner.
Det är lättare att i anonymitet häva ur sig något på ett chatforum och på Facebook skriva något som inte är alltför utelämnande.
Fullt naturligt. Man har ett privat område och man vill inte göra bort sig.

I sociala sammanhang är vi också försiktiga och förväntas att hålla en reserverad ton.

Man behöver inte alltid vara utlevande och bullrig. Även om impulsivitet kan vara en naturlig del av personligheten så uppskattar vi också att man kan vara inkännande och reflekterande.

Det finns en fördom om att ”svenskar” är tillbakadragna och rädda. Under de år jag arbetade som journalist och gjorde uppemot tusen intervjuer fann jag en slags motsatt egenskap. Svenskar är beredda att prata om man får tid till det. Och jag tror det är universellt. Om någon är beredd att verkligen lyssna och ger andra tid kommer orden.

När och hur skapar vi förutsättningar för det okonstlade och naturliga. Kanske är det så att det kommer fram i situationer som känns särskilt bekväma. För en del kan det märkligt nog vara på en scen, för andra då man sitter vid ett middagsbord. Å andra sidan kan det också bli raka motsatsen beroende på vilka som sitter i salongen eller vid middagsbordet. Det finns således inga bestämda regler.

En avgörande förutsättning för att kunna ”vara sig själv” är en inre trygghet. Ett mod att göra bort sig. En prestigelöshet. En attityd av att: du får ta mig som jag är.

Börje Peratt
Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn
Börje Peratt/Wikipedia

Jag vill tacka livet

Vaknade på fredag morgon (2 aug) med  ”Jag vill tacka livet” (Arja Saijonmaa) och förundrades. Men det skulle innan dagen var slut visa sig vara en bra hint.

Hade tidigare i veckan fått inbjudan till att i ett internationellt sammanhang presentera John Bauer filmprojektet och det krävdes en del formalia såsom en biography. Jo, John Bauerfilmens webbsida finns också på engelska.

Hann precis bli klar innan det var dags för dagens första möte inne i stan. Det handlade om vår förening Humanism & Kunskap (HK) som under året haft en så stark utveckling. Underbara aktiviteter (Åbo,   Medevi), seminarier (Medvetandet och Vetenskap) och nya spännande människor och medlemmar.

Hustru Ritva fick under tiden äntligen träffa yngste sonen på ett frukostmöte och sedan bar det av till lunchmöte med Kersti Wistrand.  Ritva skulle ta bilder av tavlor till hennes kommande artiklar för HK (en tidigare artikel av henne här). Och Kersti ville presentera en idé till en dokumentärserie som var mycket intressant. Kersti fick också utskrift av en kommande bok som jag hoppas en del på. Visionen är att bilda en studiecirkel för att bolla innehåll och sedan ett seminarium för att diskutera och lyfta upp det på en högre nivå. Helst en samhällsdebatt.

Sedan bar det av ut till Åkersberga och träff med Jan Johnsson en vän från ungdomstiden som kom att bli en av Sveriges mest uppskattade talare när det gäller omvärldsanalys. Han har nu pensionerat sig men engagerar sig fortsatt i ett möbelföretag. Så vi möttes där vilket var perfekt för senare på dagen skulle jag även till Roslagens närradio och träffa Kurt Hjelte (en sann livets hjälte) i studion.

Jag anade att det skulle bli att hoppa in i direktsändning och så blev det. Kurts radiokompanjon Åke frågade mig innan jag ens hade kommit in i studien.

Vad vill du ha för låt?

Hasplade ur mig det första som kom upp ”Jag vill tacka livet”.

Och så perfekt det valet blev. Fick berätta om filmdrömmar och om pågående projekt. Kurt hade varit på Visingsö i Vättern så jag plockade upp den tråden. Konstnären John Bauer blev 38 år, han förolyckades med sin lilla familj utanför Visingsö en stormig natt på Vättern 1918. I direktsändning blandade jag ihop mig själv och sa 1938. Ja så kan det gå med årtal och särskilt i en stressad situation som direktsändning kan innebära.

Kurt frågade också om dokumentären som han vet att jag håller på med. ”Guide, hästen med nio liv”. Jo Guides liv fick trots sina 33 år ett tvärt slut. Jag var med och det var traumatiskt. Fotografen bröt ihop och jag fick ta kameran. Med tårarna rinnande nedför kinderna blev ändå slutet dokumenterat.

Efter sändningen satt vi en timme och pratade om livet i skärgården och i största allmänhet, vi kunde ha suttit hela natten.

En underbar dag avslutades  på vår egen veranda i vacker solnedgång, med pizza och ett glas vin.

På lördag firar Ritva och jag ”Korallbröllop”. Vi har då varit gifta i 35 år.

Jag vill tacka livet.

Börje Peratt

Samtal med … Möt spännande människor

Samtal med … möter i intervjuliknande samtal personer som har följt sin inre röst, sin nyfikenhet att kompromisslöst upptäcka världen och att pröva sina gåvor och talanger.

I de flesta fall rör det kulturella och skapande personligheter. Det kräver ett särskilt mod och ofta en särskilt stark motivation. Den som gör det på scen, i en film eller skriver en bok utmanar alla sina rädslor att bli kritiserad och nedgjord men man gör det ändå. Ofta därför att det motsatta är ännu värre. Skapandet kan i sig vara så pådrivande att man måste få det ur sig. Det kan vara en historia man vill berätta och den kan berättas på många sätt även i form av dans. Alla av dem jag mött har haft en stark påverkan på sin omgivning, inte nödvändigtvis blivit världsberömda men ändå nått många.

Från början var tanken att genomföra samtal med regissörer, ta reda på vad som drivit dem, hur de blev som de blev och hur de hanterat olika tillkortakommanden och utmaningar. Sedan har denna nyfikenhet att få reda på mer även vidgats och jag fann att så skilda ting som dans och trans också kan berätta historier.

Först ut blev Samtal med Lárus Ýmir Óskarsson, född 1 mars 1949 i Reykjavik, Island. Han är en isländsk film och TV-regissör kanske mest känd i Sverige för Längtans blåa blomma. Lárus återvände till Island för att delta i landets återuppbyggnad efter den finansiella krisen som inträffade där.

Samtal med regissören Lárus Ý. Óskarsson – Mänsklig kraft återuppbygger Island.

Sedan följde Samtal med Daniella Gordon, sing and songwriter och terapeut. Mitt upp i detta dök plötsligt namnet Uri Geller upp, jag fann hans kontaktuppgifter och fick snabbt till ett mycket givande samtal: Samtal med Uri Geller, mystiker.

Kay Pollak gav också tid för ett längre samtal och vi kom ändå bara halvvägs. Som han sa: – Börje du vet att vi bara har inlett detta samtal. Kanske kan jag publicera inledningen och sedan fortsätta. Flera samtal är ju av den karaktären.

Jag kontaktade även Anders Grönros främst i samband med den upprörda stämningen kring visningen av Ambres men också för att jag funnit hans andra filmer ovanliga och fascinerande.

Det tog lite tid att få till det med Anders och under tiden hann Marianne Ahrne acceptera.

Samtal med Marianne Ahrne genomfördes vid hennes köksbord en försommardag och gav en självutlämnade och känslosam inblick i hennes utveckling både som människa och kreatör.

Senast publicerade artikel är Samtal med Mattias Titus Paar, 28 årig filmregissör.

Artiklarna finns på Humanism & Kunskap och puffade på NewsVoice.

Börje Peratt

Paar i begåvning

Jag mötte Mattias Paar på en filmfestival och där stod en ung man som var allt annat än något jag tidigare mött. Han kom sedan att medverka i en liten roll I Bella & Real – The Movie.

För några veckor sedan gjorde jag en intervju i serien Samtal med. Den är idag publicerad på Humanism & Kunskap, Samtal med Mattias Titus Paar, 28 årig filmregissör .

Torbjörn Sassersson har puffat för den på NewsVoice: Mattias Titus ”den onde” Paar förbannades för 400 år sedan.

Mattias har stora planer. Lär känna honom lite mer i Samtal med Mattias Paar.

Börje Peratt

Torbjörn Sassersson är unik.

Torbjorn_Sassersson_TrueScience-5okt2014-378x425px.png

Torbjörn Sassersson har under flera år relativt ensam försökt bemöta den inskränkthet som hindrar kunskapsutvecklingen i Sverige.

Torbjörn Sassersson har ifrågasatt organisationer och individer som ägnar sig åt att skjuta humanismen och samhällets grundpelare i sank.

Torbjörn Sassersson har blivit en nagel i ögat på dem som vill mobba och kränka utan att bli störda. Naturligtvis blir han själv utsatt för sådana påhopp som vi i vilka andra sammanhang som helst skulle döma ut, bestraffa och diagnostisera som resultat av personer med någon typ av störning.

Dessa destruktiva översittare har funnit varandra i två antihumanistiska organisationer. Antingen man är medlemmar eller associerade till dem så är uttrycken och beteenden typiska för en intolerans och småskurenhet som göder människans lägsta egenskaper.

Det är en oroande tendens. Eller snarare påtaglig verklighet. Antihumanismen har satt in sina hullingar på många håll i samhället och orsakar där sådan rädsla att självcensuren har övergått till flykt och förvirring. Detta är också dessa antihumanisters ändamål. Och det är sådana effekter som de njuter av.

I grund och botten är de avundsjuka över sin egen oförmåga. Det enda de presterar är illvilja. Ja även när de låtsas bli offer för att de blir kritiserade så är också det en illvilja som vi känner igen hos sociopatisk beteende. Ett stört beteende går ut på att manipulera omgivningen med skuld.

Torbjörn Sassersson har stått emot dessa angrepp och uthålligt arbetat vidare med sina visioner om att ställa saker till rätta.

Torbjörn Sassersson är en av dessa sällsynta människor med hög moral, socialt kurage och yrkesmässig kompetens.

Naturligtvis retar detta de avundsjuka. Även dem som man borde kunna räkna med ska stå på humanismens sida men som har svårt att tåla andras framgång kan därför bli fientliga.

Det tycks just nu som om gröten håller på att koka över. Och jag tror att de som bränner fast sig där i botten får skrubba väldigt hårt med stålborsten för att komma loss den dag de inser att ont ska med ont fördrivas.

Torbjörn Sassersson är den slags människa som i ett sånt läge vill hjälpa. För honom gäller humanismens värde och då spelar det ingen roll vem som bränt fast sig. Fiende som vän så ställer han upp och vill försonas och förbättra förhållanden.

Torbjörn Sassersson har modet och engagemanget att ta konflikten för att medverka till ett bättre samhälle.

De som angriper honom har inte förstått vare sig sin egen uppgift som människa eller vad samhället behöver för att utvecklas kulturellt, vetenskapligt och mänskligt.

Torbjörn Sassersson har också startat upp encyklopedin Vetapedia.
Eftersom folkets uppslagsverk på nätet Wikipedia inte längre är folkets, många vetenskapliga poster kontrolleras av antihumanisterna, behövs Vetapedia.

Börje Peratt