Förlusten av en vän

Philip, Ulrica och Ritva, vår sista gemensamma nyårsafton 2014
Philip, Ulrika och Ritva, vår sista gemensamma nyårsafton 2014

Det är med sorg och chock som jag sakta hämtar mig från budskapet om att vår kollega och nära vän Philip von Krusenstierna har somnat in efter en kort tids sjukdom. Han efterlämnar hustru Ulrika och sönerna Rikard och Adam.

I min värld har han nu fått återse sin egen bror som förolyckades i tidiga ungdomsår. Philip blev också ensam i unga år och tvingades att fostra sig själv. Jo det blev under denna mer eller mindre vilda uppväxt också mycket party och sturm und drang. När han träffade Ulrika fick han ett fäste som också utmanade honom.

Philip var en man med många strängar och med hög puls. Han gav Trance Dance ett ansikte på dansgolvet och seriositet och arbetsledning en karaktär i arbetet. Jo Philip var mån om både kunder och medarbetare och satsade hela tiden på utveckling och kvalitet. Vi gjorde över 30 program för Sveriges Television om fiske och det var ett intresse som också Philip kom att dela.  Stoltheten över en stor regnbågslax så sent som i september 2016 lyste igenom då Philip berättade att den var så stark så den nästan rätade ut krokhullingen.

Man brukar säga att resan är målet men för Philip tog ibland målet över. Resan på semester till Öland kunde nog kännas som en nödvändig transportsträcka som skulle klaras av så snabbt som möjligt. Han längtade efter att stå på surfingbrädan och kunna sitta på stranden och njuta av solnedgången i Djupvik. Philip lärde sig med stigande ålder att också tänka på att njuta av resan och om Ulrika nu ville stanna och titta på kossor så skulle man göra det.

Sönerna Rikard och Adam har naturligtvis varit föräldrarnas ögonstenar och kärleksbarn. Och det arrangerades stor fest på Rikards födelsedag då han invigde sin lägenhet som pappa ordnat. Vi fick också möjlighet att fira Adams student våren 2015 och ombedd att hålla ett tal till Adam var det självklart att inkludera familjen. Philip var beredd att göra allt för sina barn och för Ulrika.

Vi fann varandra i en kamp för våra företag och familjer. Philip blev som en lillebror.  Han visade upp en karaktär och målmedvetenhet som höll kroppen i en vältränad 25-årings trim.

Hans hobby var modellplansflygning och då särskilt helikopter som blev något av en stolthet där han deltog på internationella event och fann utbyte med andra ”flygare”.

Vi har firat födelsedagar och nyårsaftnar och den senaste 2014/15 året efter att han tvingats sälja Videobolaget i Solna som han ägt och kämpat för i många år. På något sätt kändes det nog som en befrielse för Philip och lusten att fortsätta inom branschen var borta. Husbilen stod redo för en annan resa.

Husbilen, kom att representera frihet. Så begav han sig i början av 2016 iväg på en ”walkabout” i Europa och vi kunde följa resan i dagboksrapporter med bilder från resmålen till Portugal. Sedan blev det lite Öland med Ulrika och så Le Mans i juni. Man kan  nog säga att Philip levde för fullt detta sista år.

Det hade också gått ett år sedan vi sågs och vi pratade mycket om att träffas för att få höra mer om långresan och titta på bilder.  Vi räknade med att återses om inte annat så på nyårsafton. Utan att jag visste att han blivit sjuk på senhösten fanns Philip i mitt huvud näst intill varje dag de senaste veckorna. Men jag gjorde inte som jag inpräntat, – ”kolla läget!”.

Lördag den 17 december ringde Ulrika och lämnade budskapet om att Philip gått bort kvällen innan. För oss blev det en katastrof ifrån en klar himmel! Han hade insjuknat i den förbannade C och förloppet blev aggressivt och snabbt. Ulrika satt vid hans säng och höll hans hand då han plötsligt drog tre djupa andetag. Vid det tredje kom ingen utandning.

Philip vi saknar dig.

Stor hjärtekram till Ulrika och sönerna Rikard och Adam.

Börje & Ritva

Annonser

Livet efter Anna Lindh

anna_lindh

Återväcker Kersti Wistrands artikel ”Till minne av Anna Lind”. Oj Anna, vad du är saknad.

Mordet på Olof Palme (28 februari 1986) tog vår oskuld. Mordet på Anna Lindh 16 år senare tog vår trygghet.

Den sortens besinningslösa våld utfört av en ung hatisk människa, härstammande från ett land drabbat av besinningslöst våld, tog Sveriges kanske mest älskade politiker från oss. Livet efter Anna Lindh är inte detsamma. Det är som om chocken har förändrat vår mentalitet.

Så följde massmördaren Breviks dåd på Utöya och i Oslo (22 juli 2011). Att så kallblodigt spränga 8 oskyldiga i luften och med skjutvapen avrätta 69 personer, de allra flesta mycket unga, blir obegripligt. Detta lamslog inte bara Norge utan en stor del av den fria världen. Rent politiskt så var det åter Socialdemokratin som var måltavla. Breivik kräver nu i efterhand mänskliga rättigheter och att få en bättre vård. Många frågar sig säkert varför han fortfarande lever.  Samtidigt hände saker i det svenska samhället. Den smygande antihumanismen stod nu i full blom och jag kände att jag måste göra något. Initiativet till Humanism & Kunskap handlade om människans rätt till sitt liv, till sin livsåskådning och till sina livsval så länge hon inte skadar andra.

Vår dåvarande (2003) utrikesminister Anna Lindh var en varm och godhjärtad kvinna som mördades av en hatisk dåre. Mijailo Mijailovic ber inte om förlåtelse och får det inte heller. Den sortens ondska som han och Breivik representerar är för de allra flesta av oss oförlåtlig. Skadan och sorgen är för stor.

Vi har i idag en dårskap som skjuter folk i restauranger och på öppen gata. Samtidigt som det påstås att kriminaliteten har minskat vågar folk inte gå ut och till vissa områden har polis och ambulans slutat åka och bussar slutat trafikera sina linjer eftersom de beskjuts och utsätts för stenkastning.

Den sortens kriminalitet har vi i Sverige tidigare varit förskonade från. Rapporter om skolskjutning och nedbrunna flyktinganläggningar vittnar om en problematik som handlar om hat mot medmänniskor. Polariseringen når nu farliga nivåer. Hur ska detta hanteras och bemötas? Riskerar vi en konfrontation mellan ytterligheter som kan slita sönder vårt samhälle? Är Breivik och Mijailovic tragiska undantag?

Utrikesminister Anna Lindh med Serbiens premiärminister Zoran Đinđić som mördades två timmar innan han skulle träffa Anna Lindh i Belgrad, mars 2003. (wikicommons)
Utrikesminister Anna Lindh med Serbiens premiärminister Zoran Đinđić som mördades två timmar innan han skulle träffa Anna Lindh i Belgrad, mars 2003. Ett halvår senare mördades också Anna av en människa med ursprung i samma land. (wikicommons)

Var finns de vuxna som kan bemästra de unga som står bakom denna hotbild? Jag har sett kvinnor som tar sig an ensamkommande unga flyktingar. Står hoppet till denna slags medmänsklighet? Samtidigt så vet vi att bland dem som valt att bli terrorister finns unga som fått god vård och som har deltagit i olika slags omhändertagande insatser. Det tycks således inte hjälpa. Det räcker med några få som väljer dårskapet för att ett helt samhälle ska drabbas av sorgen som deras vettlöshet orsakar.  Vi måste ändå hoppas på att medmänsklighet hjälper och kan guida människor på rätt köl.

Löser övervakning och fler poliser problemet? Det handlar om att upptäcka hatet och hotbilden i tid. Att ha både insatser och planer för att ge stöd till de vuxna som har sett och anar vad som är på G och som är mot våldet. Då kan de få hjälp att ta hand om dessa barn och unga innan de blir äldre och grövre och innan det värsta inträffar. Ett sådant gott exempel var Coacha Unga. Ett initiativ som samhället inte tog till vara på. Så de myndigheter som är satta att hantera problemet tycks sakna visioner, kompetens och handlingskraft. Övervakningskameror och poliser tar bara hand om problemet, symptomet på att något inte fungerar i uppfostran och utbildning.

Vi får inte ge upp. Man kan se det som att vi människor behöver uppleva det värsta för att veta vad vi inte vill ha. Hat och hämnd är fel väg.

Anna Lindhs Minnesfond hedrar en kvinnas kamp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet.  Tyvärr har fonden besudlats av att pengarna tycks ha gått upp i rök.

Min fråga är om människor som blir livsfarliga för sin omgivning kan upptäckas i tid. Och jag menar innan de planerar att skada andra. Signalerna måste finnas och vad kan vi och samhället göra då?

Börje Peratt

Kersti Wistrands artikel publicerad på Humanism & Kunskap

Ta ingen skit

När jag hamnade i en ny klass på lågstadiet kom jag själv att utsättas för mobbing, där läraren valde att blunda. Så jag kunde identifiera mig med rädslan och hoten om att förföljas, plågas och osynliggöras. Läraren spelade psalmer och berättade med darrande röst om Jesus som försvarade de svaga. Hon som inte försvarade mig utan vände bort blicken och sedan gav mig sänkt betyg i uppförande och ordning för att jag skolkade. Dessa erfarenheter kom att ge mig värdefull kunskap som jag senare använde i mitt skrivande.

Idrotten räddade mig från dumheter

Där jag växte upp dog några av mina kompisar av knark och riskfylld kriminalitet. Jag beslöt att inte låta sånt drabba mig. Ilskan över orättfärdigheter kunde istället omvandlas i en sportslig energi. Men det räckte inte i längden. Gjorde i tonåren uppror mot kraven på att bli något jag inte ville. Flydde hemmet för att få möjlighet att förverkliga det mina drömmar krävde av mig. Jag komponerade och målade. Det fanns en magi i musiken och bilden. Denna magi gav en upplevelse som sträckte sig längre och djupare än vardagen. För den som inte förstår, kallas det verklighetsflykt men det handlade för mig om nya insikter. Dock kunde jag som ung och oerfaren inte leva på det.

Den råa verkligheten

Hungern drev 16-åringen ut på alla slags jobb (hamnarbete, flyttkarl, snöskottare, lagerarbete) för att kunna överleva. På fritid skrev jag av mig mina erfarenheter. Orden som präntades ned gav en växande förståelse. Ett resultat av det blev 10 år senare ”Kaninen och Rovdjuret”. En existentiell kamp om rätten till sitt eget liv.

”Ta ingen skit” som programledaren Elin ”Grynet” Ek många år senare uttryckte det i TV-serien ”Grynet show”.

Men det är ju en komplicerad kamp då det pågår övergrepp överallt, hela tiden. Är det då någon skillnad på det som händer idag och det som jag upplevde under min uppväxt och då jag rymde hemmet sommaren 1965.

Jag var då knappa 16 år och idag 50 år senare ser den yttre verkligheten något annorlunda ut. Men fortfarande handlar det om att utstå orättvisor och fortfarande handlar det om att finna en meningsfull tillvaro. Skillnaden idag torde vara internet och all dynga som sprids där. Är det så att Facebook vittnar om hur svårt människor har för att bidra till en bättre värld. Det finns en Facebooksida som heter Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen. Den har samlat nästan 12 000 gillande.

En annan Facebooksida Journalistik – Integritet, moral och mod som lyfter fram modiga och seriösa journalister som vill beskriva verkligheten har fått 20 gillande.

Är detta ett avslöjande av hur lätt det är att skitförklara en hel yrkeskår för att de ”alltid vinklar sanningen”.  Är det så att den som startat denna FB sida har dumförklarat sig själv med detta generaliserande och samtidigt har man diskvalificerat alla seriösa journalister och politiker?

Börje Peratt

Dödsbud och hur de påverkar

Vy, Gryning Vinter©Börje Peratt

Dödsbud är för hårt drabbade vardag och blir med stigande ålder en alltmer naturlig del av livet. Ja så måste jag tänka denna morgon då allt stannar upp. Ändå är jag så förskonad från tragiken i plötsliga brutala förluster.

Tankemönstret påminner om Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund” där pojken i sitt fördärv tänker på hunden Laika i den ryska sputniken och säger högt något i stil med ”Det kunde vara värre jag kunde sitta som en hund ensam i rymden”.

Såg igår en dokumentär om D-day, 6 juni 1944 då 150 000 soldater korsade engelska kanalen för att påbörja befrielsen av Frankrike. Under denna dag dog fler än 4000 allierade soldater. På en enda liten strandsträcka i Normandie, kodnamn ”Ohama beach”, drabbades den första landstigningen av en massaker. 1700 unga män lemlästades och avled under svåra plågor, vattnet och stränderna färgades röda. Totalt sett räknar man förlusterna till 2500 för just detta avsnitt av landstigningen. Deras förkortade liv förskonade västvärlden från en bestialisk diktatur och mänskligheten borde vara dem evigt tacksamma. När vi firar vår nationaldag i frihet kan vi därför skänka tankar åt dem som gjort denna vår frihet möjlig.

Det känns som att jag behöver få perspektiv på min egen sorg och i detta vill jag inte tänka på Tsunamin, den kanske värsta katastrof i modern tid (annandag jul 2004) där man inte ens vet hur många som omkom men att det är kring en kvarts miljon människor (220-300 000) och av dessa 546 svenskar. En stor katastrof med många omkomna blir på något sätt ogripbart ändå är varje liv ovärderligt.

I denna stund tänker jag också på hur olika vi reagerar och tar dödsbud. Rock-ikonen David Bowie släpper sin sista skiva och jag fascineras över att han i så hög ålder är så produktiv och genialisk i sitt skapande. Någon vecka senare kom dödsbudet. Jag kände honom inte och ändå kände jag på något sätt hans karisma och förundrades över hans skapande. Nedstämdheten över hans död delar jag med hela världen och det blir inte privat.

Så kommer dödsbudet om Gunnel Enby direkt från hennes man Erik. Det är en vänskap inte ens ett år gammal men som hunnit bli djup. Erik Enby ringer mig samma morgon som Gunnel Enby avlider och berättar omständigheterna kring hans förlust. Det blir personligt och en känsla av att lamslås infinner sig.

Det förtroende Erik visar gör att jag upplever tragiken och sorgen både utifrån och inifrån på ett nytt sätt. Varje människa är unik och varje relation likaså, jag förstår nu att varje sorg också blir unik därför blir en mängd omkomna så avtrubbat och svårt att känna in. Det är snarare frågan om förmågan att bära förlusten av en enskild. Jag har inte särskilt många minnen med Erik och Gunnel men de jag har är intensiva, dramatiska och målande. Vi är i slutfasen till en dokumentärfilm om dem, deras kärlekshistoria och deras kamp, ”Läkaren som vägrade ge upp”. Med tanke på Gunnels totalförlamning och höga ålder borde inte budet var så överraskande ändå blir det en chock.

Så kom dödsbudet om Kjell Alinge två dagar senare. Vi var kollegor på radion under mina år på Ungdomsredaktionen och jag fick tillfälle att byta några ord med honom. Ja det var sällan mer än så. Sommaren 1978 utsågs jag till vikarierande redaktionschef vilket var en mycket märklig upplevelse. Jag var i princip en rookie i sammanhanget och skulle nu bli chef för legender som Kjell Alinge. Vid ett redaktionsmöte avslöjade Kjell att han ville starta ett nytt program och han letade efter ett namn för det. Han hade lite svårt för att formulera vad han ville åstadkomma och på den tiden fördelades produktionspengar just utifrån dessa formuleringar. Flera av våra program såsom Linje 19 och Neonmagasinet byggde på inslag från i stort sett alla på redaktionen plus ett stort antal frilansare. Jag frågade Kjell om hans idé var något som man kunde medverka i. Jag var också intresserad av att göra något i samarbete med Kjell. Men han avfärdade det ungefär med orden att han – ”hade svårt att samarbeta”. Hemma Hos programmen med Janne Forssell var därför unika för Kjell. Det tog honom två år innan han hade gjort klart för sig vad programmet skulle heta och vilken profil det skulle ha, ”Eldorado”. Ett program som spelade ny musik och kom att lansera nya artister med mottot ”Nattens nöjen och stjärnornas musik”.

16 aug 2015 startade jag på Facebook en ny sida, ”Radio Hall of Fame, Sverige” som födelsedagspresent till Kjell. Det skänker en tröst att åtminstone ha gjort det.
De som gör skillnad, åstadkommer magi och som berör kan ge känslan av stor saknad och jag försöker lyfta fram tacksamheten för det de gav. Sorgen kommer ändå att ta sin egen väg, bryta fram, stoppas undan men aldrig helt försvinna.

Börje Peratt

Jag vill tacka livet

Vaknade på fredag morgon (2 aug) med  ”Jag vill tacka livet” (Arja Saijonmaa) och förundrades. Men det skulle innan dagen var slut visa sig vara en bra hint.

Hade tidigare i veckan fått inbjudan till att i ett internationellt sammanhang presentera John Bauer filmprojektet och det krävdes en del formalia såsom en biography. Jo, John Bauerfilmens webbsida finns också på engelska.

Hann precis bli klar innan det var dags för dagens första möte inne i stan. Det handlade om vår förening Humanism & Kunskap (HK) som under året haft en så stark utveckling. Underbara aktiviteter (Åbo,   Medevi), seminarier (Medvetandet och Vetenskap) och nya spännande människor och medlemmar.

Hustru Ritva fick under tiden äntligen träffa yngste sonen på ett frukostmöte och sedan bar det av till lunchmöte med Kersti Wistrand.  Ritva skulle ta bilder av tavlor till hennes kommande artiklar för HK (en tidigare artikel av henne här). Och Kersti ville presentera en idé till en dokumentärserie som var mycket intressant. Kersti fick också utskrift av en kommande bok som jag hoppas en del på. Visionen är att bilda en studiecirkel för att bolla innehåll och sedan ett seminarium för att diskutera och lyfta upp det på en högre nivå. Helst en samhällsdebatt.

Sedan bar det av ut till Åkersberga och träff med Jan Johnsson en vän från ungdomstiden som kom att bli en av Sveriges mest uppskattade talare när det gäller omvärldsanalys. Han har nu pensionerat sig men engagerar sig fortsatt i ett möbelföretag. Så vi möttes där vilket var perfekt för senare på dagen skulle jag även till Roslagens närradio och träffa Kurt Hjelte (en sann livets hjälte) i studion.

Jag anade att det skulle bli att hoppa in i direktsändning och så blev det. Kurts radiokompanjon Åke frågade mig innan jag ens hade kommit in i studien.

Vad vill du ha för låt?

Hasplade ur mig det första som kom upp ”Jag vill tacka livet”.

Och så perfekt det valet blev. Fick berätta om filmdrömmar och om pågående projekt. Kurt hade varit på Visingsö i Vättern så jag plockade upp den tråden. Konstnären John Bauer blev 38 år, han förolyckades med sin lilla familj utanför Visingsö en stormig natt på Vättern 1918. I direktsändning blandade jag ihop mig själv och sa 1938. Ja så kan det gå med årtal och särskilt i en stressad situation som direktsändning kan innebära.

Kurt frågade också om dokumentären som han vet att jag håller på med. ”Guide, hästen med nio liv”. Jo Guides liv fick trots sina 33 år ett tvärt slut. Jag var med och det var traumatiskt. Fotografen bröt ihop och jag fick ta kameran. Med tårarna rinnande nedför kinderna blev ändå slutet dokumenterat.

Efter sändningen satt vi en timme och pratade om livet i skärgården och i största allmänhet, vi kunde ha suttit hela natten.

En underbar dag avslutades  på vår egen veranda i vacker solnedgång, med pizza och ett glas vin.

På lördag firar Ritva och jag ”Korallbröllop”. Vi har då varit gifta i 35 år.

Jag vill tacka livet.

Börje Peratt

En dag på Ikea.

Var med brorsan på Ikea idag. Han skulle skaffa ny säng. Jag satte mig i ett hörn och läste kvällstidningen medan han for runt och lade sig på den ena sängen efter den andre. Så dök det upp en familj med barn. En tjej i småskoleåldern och en kille i tidig mellanstadieålder. Pojken verkade lugn och sökte metodiskt efter en möbel medan tjejen rände runt som ett kvicksilver och hoppade från den ena möbeln till den andre.

Jag beslöt att söka mig längre bort för att få lite lugn. Då dök hon upp vid min sida på väg till samma plats dit jag tänkte gå. Så jag stannade och frågade: ” Tänkte du prova den”. Hon skakade på huvudet och satte sig på en plats bredvid. Så jag satte mig på den utvalda platsen. Jo detta lilla kvicksilver hade nu utsett mig som intervjuobjekt.

Jag lade ifrån mig sportbilagan och försökte svara intresserat. Pappa och mamma passerade förbi och hon vände sig till dem och ropade . ”Jag har hittat en trevlig farbror.” Jag försökte skoja bort den något pinsamma situationen med att säga:

”Jo vi finns på fyndhyllan idag…”.

Alla vet att jag älskar människor unga som gamla men idag är det inte lätt att vara barnkär. Jag sökte mig till en annan plats 20 meter bort. Vips dök kvicksilvret upp och utfrågningen fortsatte.

Vad heter du?”, ”Börje” svarade jag. ”Det heter min pappa också, .. i andra namn” svarade kvicksilvret. Där satt vi och pratade namn och jag antog att hennes farfar hade samma namn men det visste hon inget om. Hon kallade pappa pappa och farfar farfar.

Pappa dök upp och jag sa att vi var namne.  Ett ovanligt namn idag. Jodå mycket riktigt farfar hade samma namn. Så slog sig kvicksilvrets storebror ned bakom mig.  Fick reda på hans namn och kvicksilvret la till ”sop”– framför hans namn.  Jag spände ögonen i tjejen medan pappan stod där och sa.

”Så säger man inte”. Hon försökte skämta bort det. ”Vet du att när du säger så så skickar du en liten pil in i hans hjärta”, sa jag.  ”Nähä” försökte tjejen ”Han skrattar ju”.

”Nä han skrattar inte, det ser bara så ut. Han blir ledsen” förklarade jag.  Pappan sa ”Vad brukar du kalla mig när du blir arg?” Det blev en paus och pojken bakom mig viskade ”skitpa…” Det blev tyst ett tag till vilket var en omöjlig situation för kvicksilvret.  ”Jag är för smal” sa hon. ”Nä” svarade jag ”du är perfekt som du är”. Då sa killen samma sak ”Jag e också för smal” . Nej svarade jag. ”Du är helt perfekt som du är”. Jag såg hur han knöt näven och drog till sig den,  en gest som innebär:

– Visst jag är okej! Och jag såg hur glädjen lyste till i hans ögon.

Även kvicksilvret blev glad för det positiva omdömet. Pappan som stått tyst ett tag sa till sin dotter: ”Jag tror bestämt att du fått lära dig något nytt idag.” Så tittade han på mig i samförstånd och de skyndade iväg till mamma som stod och väntade. Jag såg hur kvicksilvret tittade länge efter mig innan hon försvann. Hon hade sett att jag hade en klubblagshalsduk och jag hade berättat att jag varit fotbollstränare. Då sa hon stolt att hon var fotbollsmålvakt. Jag berättade aldrig att jag gjort en film om en tjej som ville bli fotbollsmålvakt men inte fick det för att hon var bortlovad. Den här lilla tjejen hade inga sådana hot svävande över sig. Möjligen är risken att hon är så utåtriktad. Sorgligt egentligen. Hennes gåva kan utsätta henne för faror. Förhoppningen är att hon är så intuitiv att hon alltid kan känna vad som är vad.

Under tiden hade min egen bror hamnat i en säng där säljaren gav honom instruktioner om konstruktion och vad han behöver för att hans ständigt onda rygg ska få vila. Säljaren var duktig och brorsan köpte sängen.

Medan jag stod och väntade utanför kassorna kände jag igen en ung söt tjej. Hon kom ut från kassorna med två andra ungdomar som jag inte kände igen. Hon vände sig mot dem och sa: ”Jag måste köpa…” och så pekade hon på något bakom mig. Då sa jag –”Det måste du inte alls!” De två andra ungdomarna tittade chockade på mig. Och ännu mer chockade då den unga tjejen gav mig en kram. Sedan vände hon sig om och förklarade. ”Det är Jans pappa.” De två ungdomarna som hitintills inte hämtat luft tog ett djupt andetag. Jo sånt e kul. (Den söta tjejen är vår son Jans flickvän Vurry.)

Så en dag på Ikea kan faktiskt ge väldigt mycket fast man är trött och bara vill sätta sig i ett hörn och läsa om Johan Olssons femmilsbragd i skid-VM.

Börje Peratt

Den egna bakgården

Av och till återkommer minnen från ett brutalt hem med en far som använde våldet urskillningslöst och gränslöst. Vi pratar då om mycket grov misshandel där ingen del av kroppen var helig eller sparades.

När jag kring 1977 började skriva om detta hade vi fått vår första son och det var som om det var nödvändigt att bearbeta traumat. Det visade sig att mina minnen var borta. Jag mindes knappast något från tiden före 11-12 år. Det var som ett stort svart hål. Ja till och med de första tonåren höljdes bakom en dimridå. Men när jag började skriva kom bilder, först fragmentariskt och sedan i längre stycken.
Så växte monologen ”Kaninen & Rovdjuret” fram. När Ernst-Hugo Järegård förde fram den på scenen i ett fullsatt Stockholms Konserthus rann tårarna nedför kinderna inte bara på mig.
Ernst-Hugo, dåtidens kanske största svenska skådespelare och kult idag sade något positivt om pjäsen och jag växte till ett höghus.
Sedan ville Röda Korset ha en studiehandling för lärare och så växte en Livskompass fram. Arbetet var rena terapin. Och det var samtidigt en oerhört värdefull kreativ process som medförde ny kunskap och nya perspektiv.

Samtidigt var det som det egna rovdjuret väcktes till liv, ilskan från övergrepp och misshandel kunde bara hållas igen om den stoppades undan. Så här pågick både en önskan om att frilägga och en önskan om att slippa minnas för då väcktes även plågan. Istället har jag dragits åt att skildra ”rätten till sitt eget liv” genom andra människors ögon och deras historier. Och inget väcker ilskan så snabbt som då jag ser och hör talas om hur andra drabbas.
Tyvärr är denna kärnkraft dubbelriktad för när den väcks kan den också bli destruktiv.
Detta ser vi antagligen hos människor som vänder ilskan mot andra och orsakar en oändlig kedja av tragiska handlingar.

Kring 1990 fick jag möjlighet att skriva en TV-serie om de tidiga tonåren utifrån en självbiografisk upplevelse. Jag trodde nu att det skulle gå bra och utan att demonerna väcktes. Men hur fel hade jag inte.
Serien ansågs både spännande och välskriven men omständigheter gjorde att TV var tvungna att dra ned nästan alla dramaprojekt och då drabbades även mitt. Serien lades i malpåse och jag har många gånger funderat på att skriva om den som bok. Rädslan över att väcka demonerna har hållit mig tillbaka.

Istället återupptog jag Kaninen & Rovdjuret och utvecklade dess historia. Det kom att bli en uppföljare ”Höken & Gosedjuret” som har premiär 15 november 2012.

Den gångna veckan (okt 2012) har det varit insamling för världens barn. Vanligt folk är beredda att ge av sina pengar till världens barn. En gest i medmänsklighet, empati och humanism. TV och radio ställer upp med olika slags underhållning. Något inom mig vänder sig. En misstänksamhet mot att dessa medel kommer nedkarvat till små beståndsdelar som möjligen når de behövande och på vägen har andra snott åt sig.

Vi är ett generöst och medkännande land skulle man nästan kunna säga. Och vi har haft en stark påverkan internationellt genom vårt lands uppvisade engagemang internationellt.

Minns protesterna mot Vietnamkriget som många kunde sympatisera med men samtidigt såg kunde de som drev dessa rörelser misshandla sina egna relationer.
Detta gick inte ihop. Jag skrev senare en sång och text ”Det här med solidaritet” och den uppmärksammades en del, men en känd sångare vågade inte sjunga den av risk för att bli betraktad som, ja vad då? Jo just att ha tagit ställning för att solidaritet, lojalitet och medmänsklighet börjar med den person som du har närmast intill.

Det här med solidaritet, vad börjar det, framför TV´n eller bland de människor som omger dig här och nu… (1974)

Så det som är lätt att engagera sig som ligger långt bort innebär möjligen en befrielse från att se in det plågade ansiktet hos grannen eller kamraten i skolbänken intill.

För något år sedan läste jag en artikel i Svd
Var tredje förälder våldsam mot barn. Det jag hajjade till för var ett stycke som handlade om att misshandlade barn lyckas sämre i skolan. Och jag minns hur min egen skolgång störtdök de perioder då våldet härskade hemma.

Det märkliga i detta är att då jag valt att skildra närliggande problematik har kollegor fått för sig att det skulle riskera min karriär. Så visst det råder en slags kod. Det är Ok att skildra problem på andra sidan jordklotet men inte de som finns på din egen bakgård. Konflikträdslan får oss att undvika bråk och inte riskera relationer. Hellre hålla tyst om missförhållanden så kanske de går över. Inget kan vara mer fel.

Börje Peratt