Tiden rinner ut för Mugabe. 10 år för sent!

Det tog 10 år att få Mugabe bort från den makt han avsatts från i demokratiskt val i Zimbabwe i april 2008!

Folket firar tillsammans med militären på gatorna i Harare. Revolutionären som tog makten för att ge folk tillbaka sitt land körde landet i botten och snodde åt sig det som blev över för egen del. En i äkta mening maktfullkomlig despot med ett enda motiv att bygga en dynasti för den egna släkten.

Diktatur innebär ofta kleptokrati

Despoten är inte ensam utan hålls uppe av ett batteri av samverkande funktioner i akt och mening att med rädsla och favörer, piska och morot anpassa undersåtar till ibland vedervärdiga omständigheter. I sådana länder svälter stora delar av befolkningen som tvingas att underkasta sig olika inskränkningskrav ofta även när det gäller livsåskådning, trosföreställningar, beteende och försörjningsmöjligheter.

Kleptokratier som Robert Mugabes Zimbabwe har genom sådan maktfullkomlighet åsidosatt demokratin och kört ned landet i rännstenen. Eftersom Mugabe i sin självgodhet inte ser några hinder att att låta svältande betala hans födelsedag har han tvingat av befolkningen några miljoner för att fira sig själv. (Mugabe firar sin födelsedag medan folket svälter)

Mugabes diktatur har kört ned Zimbabwe från ett välmående land till sällan skådad depression och förfall
Mugabes diktatur har kört ned Zimbabwe från ett välmående land till sällan skådad depression och förfall

Att Mugabe betraktats som hjälte bland svarta grupper är för att han kastat ut de vita farmarna som stod för landets goda ekonomi och som säkerställde befolkningens tillgång på livsmedel. När han beslagtog deras farmer fanns dock inte kompetens att sköta dem och nu svälter folket. Mycket liknar Nordkoreas oförmåga att ta hand om sitt land och sitt folk.

Diktaturernas fall

Pest eller kolera? Ja det vet vi inte förrän ersättaren börjar visa åt vilket håll Zimbabwe nu går.

Börje Peratt

Annonser

”Varför Amerika är inte det största landet i världen, längre”

Why America is NOT the greatest country in the world, anymore.

Att dagens USA länge har haft en förvriden bild av sig själva har uppmärksammats av allt fler inom landet. Övriga västvärlden har länge undrat över den omnipotenta självbilden. Under Vietnamkriget växte en enorm proteströrelse fram som på allvar tog itu med amerikanarnas vapenfixerade identitet. Den har dock i stort sett somnat in. Det hela tog fart igen i början av 2000-talet då USA under George Bush den yngre,  skramlade ihop en Allians som gav sig på Irak med förevändningen att de hade förstörelsevapen. Ja i och för sig hurrades det även i Europa och i Sverige över detta krigsbrott därför att man kunde göra sig av med despoten Saddam Hussein, men vi var några som kunde se de katastrofala konsekvenserna av detta oprovocerade angrepp.

USA har tidigare mördat sig fram i sin lek att vara världspolis men denna gång blev det ödesdigert. Lärde man sig då av läxan. Nej samma sak upprepades i Libyen mot Khadaffi. I båda dessa länder har ISIS vuxit av sitt hat mot USA och dess allierade. Irak och Libyen har bombats tillbaka till medeltiden. Samma sak pågår nu i Syrien. I praktiken är det Ryssland som ensamma tagit den suveräna staten Syriens parti och som ensamma har försvarat Assad. Vi kan komma att se motsvarande historiska reflektion som i Irak och Libyen. USA är världens värsta terrorist! Och i detta fall blir Ryssland hjälten. Jisses!

USA är världens värsta terrorist enligt Noam Chomsky

USA och väst skyller på att Syriens president försvarar sig mot dem som iscensatt ett inbördeskrig och som belägrar städer. Jag undrar hur det skjutglada USA skulle reagera om motsvarande hände i USA. Det finns inget som pekar på att man inom USA skulle acceptera motsvarande skeende utan militärt ingripande.

Man hör aldrig Obama uttala sig för dessa krig i Mellanöstern och Afrika och jag undrar hur pass inblandad Obama är i detta. Jag vill tro att han inte har haft en chans mot republikaner och vapenindustrin utan tvingats gå med på krigen för att själv kunna överleva.
trump_mussolini

Det som nu händer i presidentkampanjen med Donald Trump som en slags 2000-talets neofascist är i sann mening otroligt. Hur kan över 40 % av landets vuxna över huvud taget se honom som en presidentkandidat? Har man helt förlorat greppet om verkligheten? Saknar man grundläggande människokännedom? Är man helt enkelt så fördummad att man inte vet bättre?

Så här säger Robert de Niro om Donald Trump

Han är så uppenbart dum. Han är en skit, en fähund, en gris.
Han är en bedragare, en skojare, en odugling som inte vet vad han pratar om, inte gör sina läxor, inte bryr sig, inte betalar skatt. Han är en idiot.
Colin Powell sa det bäst: Han är en nationell katastrof.
Han skämmer ut landet. Det gör mig så arg att det här landet har kommit till en punkt där denna dåre, denna tönt har kommit så långt som han har.
Han pratar om hur han vill slå folk på käften. Jag skulle vilja slå honom på käften.
Är det någon vi vill ha som president? Jag tror inte det.
Jag bryr mig om vilken väg det här landet tar. Jag är väldigt orolig över att det kan gå åt fel håll med någon som Donald Trump.
Om du bryr dig om din framtid: Rösta.

USA! USA! USA!

Jag såg med äckel hur denne Trump dompterade sina fans. Då han inte hade mer att säga så körde han igång USA! .. USA!! och kunde sedan nöjt konstatera att han fick den allt mindre publiken med sig. Hade han lyft handen i en Hitlerhälsning hade han sannolikt också fått med sig merparten.

Vad är då Trump bra för? Jo förhoppningsvis kommer USA till insikt om att här går gränsen. Nu vet USA vad man inte vill ha.

Börje Peratt

Alternativismens motsägelsefullhet

Alternativister är ett samlande namn för dem som vill tillföra andra sätt att tänka, andra metoder eller produkter, på gott och ont.

Några kan vilja påverka och förändra ett samhällssystem. Några tar det drastiska beslutet att försöka leva utanför systemet och skapa sina egna lagar för det. Andra utnyttjar det befintliga systemets svagheter.

Religionens olika rörelser uppvisar sannolikt flest exempel när det rör att leva ”utanför systemet”. Men få lyckas fullt ut man är ändå beroende av det övriga samhället. Så de lagar och regler man indoktrinerar sin grupp i blir i mångt och mycket en kamp mot omgivningens influenser och för att hålla den egna gruppens medlemmar i herrans tukt och förmaning.

Olika ideologier och filosofier har lett till olika politiska rörelser och ibland till partibildningar. Den senaste med radikalt nya idéer kan vara ”Die Grüne” som uppstod i Tyskland under 1970-talet. I Sverige ledde denna rörelse till Miljöpartiet.

Det finns försök till att omvandla andliga rörelser (religiöst obundna) till partier men det är inte nytt. Sådana ansträngningar fanns redan vid förra sekelskiftet.

När det i samhället uppstår en starkt dominerande makt som bestämmer vilken religion man får ha och vilka politiska tankar som är de enda rätta uppstår en diktatur. De människor som inte kuvas revolterar eller försöker fly. En förtryckt människa önskar inget annat än att skapa förutsättningar för frihet.

Maffia
När det gäller affärsrörelser och ekonomi är det främst maffia och kriminella organisationer som skapar sina egna lagar inom systemet. De är ju beroende av det rådande och söker kryphål för att utnyttja och pungslå det samhälle inom vilket de verkar.

Maktens attribut (kännetecken, särmärke, tillbehör)
Samtliga dessa yttringar påverkas mer eller mindre av främlingsfientlighet, rasism, patriarkatets förtryck, etnisk bakgrund och släkttillhörighet.
Det blir tydligt hur dessa omständigheter fördjupar lojalitetskrav, grupptillhörighet och identitet.

Machiavellis tankar (Fursten, 1532) har haft stor betydelse när det gäller skolningen i den manliga handlingskraften (virtù) för att gripa och behålla makten.

Lao Tse, (600 f kr) grundaren av Taoismen beskriver en diametralt motsatt filosofisk syn på makt.

Det finns många andra som filosoferat kring makt men jag håller mig till dessa två Machiavelli och Lao Tse då deras inflytande på maktens representanter varit stor. Alldeles oavsett Lao Tses starka förkunnelse hur kärlek och delad glädje ger mänsklighetens störst nytta så vinner hitintills den giriga superegoismen i Machiavellis tappning.

Det finns historielösa alternativister som förespråkar sina uppenbarelser om kärlek och jämställdhet som om det det vore nya moderna påfund. Man kan i dessa uttryck ibland se en okunnig och därmed omedveten hopblandning med Machiavellis teser om makt.

Om någon trampar in på alternativistguruns revir så skall utbölingen bekämpas med alla medel. Naturligtvis leder det till försvagning även av den egna missionen och den hemska fienden som man säger sig vilja röja undan ler i mjugg åt självdestruktionen.

Den som upplevde 1970-talets flumvänster kan vittna om hur den rörelsen förökade sig genom delning. Varje debattör framhävde sig som bättre och ”renare” kommunist än föregående talare. De inre konflikterna tog kål på rörelsen. De mest extrema blev terrorister. Jodå man skulle förändra systemet och tillät sig mord och sabotage.

Motsvarande ”besserwisser” uttryck ser vi hos en del alternativister idag. De tycks historielösa och okunniga om tidigare rörelser men har ändå ”Högre insikter” än alla andra, ”mer andliga” och en ”övergripande förståelse” som ingen annan har. Man är dock inte beredd att förklara eller dela med sig av sina exklusiva insikter. Man är helt enkelt bara bäst. Det räcker bara med att påstå att man har ”klar sikt”. Man kan säga sig vara mot etablissemanget och vägrar tro på en förändring inom systemet. Samtidigt ska man sopa undan all makt och själv ta den positionen. Detta trolleri, som till och med för barnet framstår som motsägelsefullt och rent falskspel, ska uppnås … utanför systemet … eller genom att ta över systemet. Här kanske Lao Tse tesen kan ifrågasättas.

Den som håller hårt i sitt eget synsätt får få sympatisörer. (Lao Tse)

Hitler höll hårt i sitt synsätt fick många sympatisörer och drev världen mot undergång. Han är inte den första och sannolikt inte den sista. Men åter till vår egen lilla ankdamm.

Alternativismens motsägelsefullhet framstår lika grumlig och unken som antihumanismen.

Klarar man inte av saklig diskussion utan försöker propagera för något opreciserat lutar det alltmer åt en antidemokratisk rörelse som kan sluta i auktoritär maktgalenskap. Och om detta skulle få förankring i en internationell rörelse så riskerar vi söndring. Det som antihumanisterna lyckats med. Tänk om dessa motståndare plötsligt finner en gemensam sak. Gud bevare oss.

Börje Peratt