Dödsbud och hur de påverkar

Vy, Gryning Vinter©Börje Peratt

Dödsbud är för hårt drabbade vardag och blir med stigande ålder en alltmer naturlig del av livet. Ja så måste jag tänka denna morgon då allt stannar upp. Ändå är jag så förskonad från tragiken i plötsliga brutala förluster.

Tankemönstret påminner om Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund” där pojken i sitt fördärv tänker på hunden Laika i den ryska sputniken och säger högt något i stil med ”Det kunde vara värre jag kunde sitta som en hund ensam i rymden”.

Såg igår en dokumentär om D-day, 6 juni 1944 då 150 000 soldater korsade engelska kanalen för att påbörja befrielsen av Frankrike. Under denna dag dog fler än 4000 allierade soldater. På en enda liten strandsträcka i Normandie, kodnamn ”Ohama beach”, drabbades den första landstigningen av en massaker. 1700 unga män lemlästades och avled under svåra plågor, vattnet och stränderna färgades röda. Totalt sett räknar man förlusterna till 2500 för just detta avsnitt av landstigningen. Deras förkortade liv förskonade västvärlden från en bestialisk diktatur och mänskligheten borde vara dem evigt tacksamma. När vi firar vår nationaldag i frihet kan vi därför skänka tankar åt dem som gjort denna vår frihet möjlig.

Det känns som att jag behöver få perspektiv på min egen sorg och i detta vill jag inte tänka på Tsunamin, den kanske värsta katastrof i modern tid (annandag jul 2004) där man inte ens vet hur många som omkom men att det är kring en kvarts miljon människor (220-300 000) och av dessa 546 svenskar. En stor katastrof med många omkomna blir på något sätt ogripbart ändå är varje liv ovärderligt.

I denna stund tänker jag också på hur olika vi reagerar och tar dödsbud. Rock-ikonen David Bowie släpper sin sista skiva och jag fascineras över att han i så hög ålder är så produktiv och genialisk i sitt skapande. Någon vecka senare kom dödsbudet. Jag kände honom inte och ändå kände jag på något sätt hans karisma och förundrades över hans skapande. Nedstämdheten över hans död delar jag med hela världen och det blir inte privat.

Så kommer dödsbudet om Gunnel Enby direkt från hennes man Erik. Det är en vänskap inte ens ett år gammal men som hunnit bli djup. Erik Enby ringer mig samma morgon som Gunnel Enby avlider och berättar omständigheterna kring hans förlust. Det blir personligt och en känsla av att lamslås infinner sig.

Det förtroende Erik visar gör att jag upplever tragiken och sorgen både utifrån och inifrån på ett nytt sätt. Varje människa är unik och varje relation likaså, jag förstår nu att varje sorg också blir unik därför blir en mängd omkomna så avtrubbat och svårt att känna in. Det är snarare frågan om förmågan att bära förlusten av en enskild. Jag har inte särskilt många minnen med Erik och Gunnel men de jag har är intensiva, dramatiska och målande. Vi är i slutfasen till en dokumentärfilm om dem, deras kärlekshistoria och deras kamp, ”Läkaren som vägrade ge upp”. Med tanke på Gunnels totalförlamning och höga ålder borde inte budet var så överraskande ändå blir det en chock.

Så kom dödsbudet om Kjell Alinge två dagar senare. Vi var kollegor på radion under mina år på Ungdomsredaktionen och jag fick tillfälle att byta några ord med honom. Ja det var sällan mer än så. Sommaren 1978 utsågs jag till vikarierande redaktionschef vilket var en mycket märklig upplevelse. Jag var i princip en rookie i sammanhanget och skulle nu bli chef för legender som Kjell Alinge. Vid ett redaktionsmöte avslöjade Kjell att han ville starta ett nytt program och han letade efter ett namn för det. Han hade lite svårt för att formulera vad han ville åstadkomma och på den tiden fördelades produktionspengar just utifrån dessa formuleringar. Flera av våra program såsom Linje 19 och Neonmagasinet byggde på inslag från i stort sett alla på redaktionen plus ett stort antal frilansare. Jag frågade Kjell om hans idé var något som man kunde medverka i. Jag var också intresserad av att göra något i samarbete med Kjell. Men han avfärdade det ungefär med orden att han – ”hade svårt att samarbeta”. Hemma Hos programmen med Janne Forssell var därför unika för Kjell. Det tog honom två år innan han hade gjort klart för sig vad programmet skulle heta och vilken profil det skulle ha, ”Eldorado”. Ett program som spelade ny musik och kom att lansera nya artister med mottot ”Nattens nöjen och stjärnornas musik”.

16 aug 2015 startade jag på Facebook en ny sida, ”Radio Hall of Fame, Sverige” som födelsedagspresent till Kjell. Det skänker en tröst att åtminstone ha gjort det.
De som gör skillnad, åstadkommer magi och som berör kan ge känslan av stor saknad och jag försöker lyfta fram tacksamheten för det de gav. Sorgen kommer ändå att ta sin egen väg, bryta fram, stoppas undan men aldrig helt försvinna.

Börje Peratt

Annonser

Avundens olika ansikten

Avunden tillhör de sju dödssynderna och anses moraliskt förkastlig. Men det finns också en sida som är värd att ta i beaktelse även om den inte är rekommenderad att sträva efter.

Avund är ett gift. Men i likhet med ett antal andra gifter kan den också ha en stimulerande effekt.

Avunden kan ligga bakom konkurrens och viljan att överträffa andra. Den är alldeles säkert en av drivkrafterna bakom det narcissistiska högmodet.

”Du ska inte tro att du är bättre än mig”

Jag naturligtvis ska det heta ”bättre än vad jag är”, men så styltigt brukar man inte formulera sig.

Hur som helst så har jag sett företagare tävla om bäst teknik bara för att ha det senaste och hoppas kunna få kunder på det men också för att utmanövrera sina konkurrenter. Man kan se hela Hollywoodcirkusen uppbyggd på denna avund. Och inte minst ”wannabe” syndromet där utseende, kläder och materiell är allt. Det som inom psykologin kallas ”falsk status”.

Det räcker med ett program av Hollywoodfruar för att se det i sin nakna sårbarhet. Här kan vi också se avundens fulare ansikte. Den där man inte tål andras framgång, den där man avskyr andras sätt att lyckas och det spiller över på att ogilla allt hos den andre. Sätt att vara och bete sig misstänkliggörs och förfulas. Den där intoleransen och högmodet blir levnadssättet.

I Sverige kanske vi inte har motsvarande förfall men naturligtvis finns avunden även här. Den kanske är mer smygande än populistiskt. Nej förresten vi ser den väldigt tydligt inom angreppen på livsåskådningar och levnadssätt. Här manifesterar sig den sjuka avunden i ilska över att andra människor säger sig uppleva saker som man själv är oförmögen till.

Det vackra man inte kan härma, det svärtar man.

Det har till och med gått så långt att det bildats föreningar och förbund för att samla dem som lider av denna missunnsamhet.
Antihumanisternas fientliga profil

”Du ska inte tro att du har något som inte vi har”

Javisst är det Jantelagen som ligger där och styr. Finns det då någon kur, någon bot för denna åkomma?

Avund lever ofta längre än det vi avundas.

Tyvärr är denna mentala avundsjuka ofta så rigid att den fastnar hos den som drabbats. I slutändan är den naturligtvis självförstörande och drar med sig en rad andra mentala obalanser inte minst vrede och högmod.
Det är tragiskt när man betänker hur mycket energi som slösas bort.
Så hur agerar man då om man drabbas av andras avund?
Tycker synd om dem, javisst. En avundsjuk människa lider.

Avundsjuka är skuggan som succén kastar.

Acceptera att de förstör för andra?
Nej knappast. Det sitter många mentalt handikappade människor i fängelse. Tills vi kan skydda oss mot deras skadeverkningar har vi tyvärr inte så många andra lösningar. Flera döljer sina fega angrepp på andra bakom anonyma masker. De tror att de aldrig blir avslöjade. De som dopade sig på 1980-talet trodde de var osårbara. Med skarpare analyser och bättre knivar avslöjades de. I slutändan vill ingen ha dem. De kastas bokstavligt och bildligt talat ut från arenan.

Den avundsjuke är sin egen bödel.

Finns det då ingen väg tillbaka? Jo om den djupt avundsjuke är villig att, liksom alkoholisten och narkomanen, erkänna sin sjukdom. Man måste tillstå att man blivit avundens skadedjur, då men inte förrän då kan man finna inre ro och medverka till ett bättre liv för sig själv och andra. Det krävs ett rejält lappkast, ett mod och en inre styrka för att det ska fungera.

Den som drabbats av skadedjur kan lyssna på det som greken Herodotos sa redan under antiken över 400 år f kr.

Det är bättre att vara avundad än beklagansvärd.

En annan version på temat är: Avundsjukan är kanske den mest uppriktiga formen av smicker.

Jag nämnde tidigare Hollywod som också kallas drömfabriken. Det perspektivet är så mycket mer sympatiskt. Man satsar på sin dröm och skapar något gott av den. Så får vi fantastiska skådespelare, dansare, filmkonstnärer, musiker och utan dem skulle livet vara så mycket fattigare.

Börje Peratt

Allt är relation

På steg 1 kurs i ledarskap tisdag-onsdag (23-24 april 2013) diskuterade vi hur smarttelefonen påverkar relationer och umgänge.
En av deltagarna sa att det räcker med att gå till en lekpark så ser man barn som leker och föräldrar som håller på med sina mobiler helt upptagna av dem.

För inte så länge sedan berättade jag i min betraktelseblogg om vad jag såg på ett kafé en lördag. Två föräldrar som under en timme var helt upptagna av sin mobiler, tittade inte på varandra och brydde sig framför allt inte om sina två små flickor som satt uppgivna vid bordet. Barnen hade för länge sedan givit upp hoppet om en närvarande förälder och försökte istället underhålla varandra. (Mötesfrid)

När vår ledarskapskurs tog lunch gick vi förbi en lekhage i gallerian. Jo där satt hon, mamman på sidan, helt uppfylld av sin smartphone medan barnet lekte ensam.

När jag var förälder till småbarn ville de hela tiden att man skulle se dem och uppskatta dem för vad de gjorde. Den här lilla flickan lekte helt för sig själv och ”störde” inte sin mor.

När Ericsson kom med sin första mobil proklamerade man stolt:

”It’s all about communication”.

Vad vi idag ser är att denna kommunikation har tagit död på relationen.

Så jag vill säga:

”It’s all about relation”

Jag är när du ser mig, när du hör mig, när du känner mig.

Börje Peratt

Vårda sitt språk

Språket är en viktig del av vår kommunikation om än inte all, mimik, röst och betoning är ju också avgörande för hur orden uppfattas. Därför blir nätdialogen en upplevelse hos läsaren som kan vara helt annorlunda än avsändarens intention.

I spåren av näthatsdebatten har möjligen medvetenheten ökat om språket och kommentarernas utformning och innehåll. Jag säger möjligen därför att en ingrodd ovana sitter i. Hos yngre människor syns dessutom en trist påverkan från filmens värld där svordomar och könsord hoppar ur munnen lättare än en spottloska.

De flesta lite äldre har vuxit upp med insikten om att ”fula” uttryck används i brist på förmåga och ett otillräckligt ordförråd. Oförmåga att formulera sig ger ett ociviliserat och näst intill ointelligent intryck. Ibland utgör det bevis för okunnighet.

Men detta är en sanning med modifikation. Språklig degenerering finns i alla generationer. I ett visst sammanhang kan man nästan betrakta det som en kulturell igenkänning.

Sandlådan
Vi har också de som förenar djup okunskap med brist på argument och en ambition att förhäva sig. De försöker ta andras ord och argument och kasta tillbaka dem utan att alltid förstå innebörden. Då blir det sandlådenivå. Istället för en dialog av lärande och utbyte får vi en manifesterad underlägsenhet som via arrogans försöker mörka sin oförmåga. Men orden finns ju kvar och blir som runstenar över eget tillkortakommande. Detta blir särskilt tydligt då någon ogillar olika perspektiv och anser sin egen värld av fördomar vara den enda rätta.

En dialog bör ha till avsikt att klargöra terminologi och fakta så att alla vinner på en kunskapsutveckling.

Jag har diskuterat detta i flera böcker (Coacha Unga med Livskompassen) och artiklar (Försök Igen)

Chopra tar i ”7 andliga lagar” upp individens behov av att alltid ha rätt och menar att man istället ska eftersträva en frihet från detta behov. Han kallar det ”Försvarsfrihet”.

”Försvarsfrihet betyder att medvetandet är förankrat i en frihet från att försvara din situation. Det innebär att släppa behovet av att övertyga eller överbevisa andra om sin ståndpunkt. Om vi iakttar människor runt omkring finner vi att några av oss ägnar mycket kraft och tid åt att försvara tro och synpunkter. Att släppa behovet av att försvara sin uppfattning kommer, när man avstår från detta, att ge tillgång till mer glädje och energi. Ingen behöver rättfärdiga sig.
Försök att bara förklara vad du vill, önskar och drömmer och din avsikt med det. Då kan du komma att uppleva fullkomning, njutning, frihet och självständighet.” (Chopra)

Tyvärr låser sig dialogen ibland av missförstånd men också av ett onödigt vulgärt språk som kanske inte har till avsikt att såra men som tolkas nedlåtande. Skribenten har ett stort ansvar för sina formuleringar. Det är som ishockey, man har ansvar för sin klubba.

Den sociala mentala avgasen
Det är väl okej med ett ”fult språk” om det inte vore för att det riktade sig mot andra. Kraftuttryck och smädelser begränsar samvaron och sätter lock på lyssnande och inkännande. Ett kränkande språk förpestar den sociala miljön och blir som en illaluktande pyrande mental avgas.

Till slut trubbar mängden glåpord och kraftuttryck av så mycket att de blir en naturlig del av kommunikationen. En närstående person som inte pratade svenska hamnade i ett idrottslag och efter ett halvår var vokabulären full av svärord. De ingick som vardagliga uttryck.

Jag själv, tidigt utflugen, hamnade i jobbsammanhang där tilltalet och bedömningen av jobbuppgifterna präglades av invektiv. För att kunna skydda sig mot påverkan måste man vara medveten om dess effekt även på sinnet. Ändå indoktrinerades jag och sådana ord undslapp också mig i tid och otid. Därför måste jag verkligen uppmärksamma mig själv och hålla igen dem och med tiden blev de alltmer sällsynta.

Nolltolerans
När jag hamnat på forum där språket inte håller en acceptabel nivå försöker jag påtala det. Ibland ger det effekt ibland inte. Hos en del ingår dessa smädelser i arsenalen för att besegra en motståndare. Men en dialog måste ha högre syften än så. Det handlar om att dela med sig av erfarenheter och synpunkter.
Klarar man inte det utan glåpord och personangrepp så menar jag att det är ganska värdelöst att fortsätta. Sådana forum och kontakter får inte många chanser av mig.

Ska man göra något åt näthat och den primitiva forumdialogen måste man börja med sig själv. Moderatorer kan ha olika uppgifter. Att påpeka ett ovårdat språk är en av dem. Själv förordar jag nolltolerans.

Näthuliganismen missbrukar yttrandefriheten

Just nu har ett forum startat på Humanism & Kunskap. Det avser att hålla högt i tak, hög nivå och nolltolerans.
Börje Peratt

YRKESLÄNKAR
Börje Peratt – LinkedIn
Börje Peratt – IMDb SFI Filmdatabas
Börje Peratt – Mediedatabas

FÖRFATTARE
Börje Peratt – LIBRIS
Börje Peratt – Böcker – Bokus.com

– Vad ser Ni, systrar?

Fick idag av Pia Hellertz nedanstående dikt

– Vad ser Ni, systrar?
Den gamla kvinnan satt hela dagarna och stirrade rakt ut genom fönstret från långvårdsavdelningen. Personalen lät henne vara för sig själv och trodde att hon inte var intresserad av omgivningen. Vid sin död efterlämnade hon denna dikt.

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:
”En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick.
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till”.

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg.
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.
– Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag gett och hållt.
Vid tjugofem – nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar, och glädjen är inte slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt,
och tänker på åren, de alltför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni inte
bara en knarrig gumma.
Kom närmare, se MEJ.

Svartsjuka och alla dessa ursäkter

Igår hörde jag nån på radion som satt och pratade med folk om svartsjuka. 

”Experten” använde begreppet ”sjuklig svartsjuka” som exempel på när man kontrollerar den andre och försöker tvinga på den andre döljande kläder. Muslimsk kvinnodräkt alltså?

Jag tog upp fenomenet med min hustru och undrade om inte svartsjuka i sig är något slags sjukligt tillstånd, per definition. Oavsett hur det framkallas. Hustrun ansåg att det kan vara ett tecken på att bry sig om och vi enades om att en enklare form är ”sotis”.

Den som drabbas av otrohet har naturligtvis alla skäl i världen att utveckla svartsjuka. Det svåra valet är att klippa relationen eller stanna kvar.

En tjej ringde in och klagade på att hennes partner blivit svartsjuk bara för att hon varit otrogen och i nästa andetag ursäktade hon sin otrohet med att han varit dum.

Jag vet inte om det är ett speciellt fenomen för vissa att de ursäktar sin omoral med att skylla på andra. Det enda rätta är att gå ned på knäna och be om förlåtelse 777 gånger.