Samhället-myndigheter-människor

Dans i parken. Foto: Börje Peratt
Dans i parken. Foto: Börje Peratt

Det vi önskar är ett liv som går som en dans. Ett samhälle där organisation av arbete och tjänster, samverkan och utbyte, rättigheter och skyldigheter flyter på till glädje för medborgarna.

Ett utvecklat samhälle på demokratisk grund har ett system av politiker som representerar folkets olika uppfattningar, en kultur som speglar människors tankar och känslor och visar upp för oss vilka vi är, en myndighetsstruktur som arbetar för oss människor och som sätter människorna före orimlig byråkratisk fyrkantighet, en rättvisa som skyddar människan och tryggar individens rättigheter, och inte minst en fri journalistkår som granskar makten och visar upp om och hur den enskilda människan utnyttjas eller hotas av särintressen. Utan en stark demokrati riskerar vi få ett vilda västern, en anarki där den som kan skrämma omgivningen råder över andra.

Inget samhälle är perfekt och med ständiga förändringar krävs en förmåga till flexibilitet. Lagar och regler blir föråldrade, nya upptäckter leder till möjligheter att förändra funktioner och beteenden som blivit föråldrade och ersätta dem med nya bättre. Hotet mot en sådan gynnsam utveckling är en rigid ärkekonservatism. Samtidigt finns en förklaring till seghet i förändringar. Vi kan inte utan vidare alltid kasta oss in i nymodigheter utan att först försäkra oss om att de är ofarliga eller i alla fall inte ökar skadligheten för miljö och liv.

Med den enorma hastighet som samhället har förändrats under de senaste 100 åren hinner vi inte dubbelkolla konsekvenserna av alla nymodigheter. De negativa resultaten kan uppträda långt efter att vi redan gjort nymodigheterna till en vana.

Forskarnas uppgift är att undersöka hur olika substanser, metoder och tekniker påverkar såväl miljö och beteende som psyke och hälsa. Detta är en grannlaga uppgift och några forskare dyker ned i mikroskopiska detaljer som de sedan kan applicera på helheter. Andra fastnar i ett sugrörsseende och förmår inte ta helikopterperspektivet och se konsekvenserna av sina fynd. Återigen andra presenterar slutsatser av sina fynd som blir rena rappakaljan, men och det är ett stort men om denna rappakalja gynnar ett maktens särintresse så presenteras det som ett genombrott emedan andra som verkligen gjort ett genombrott som kan leda till nya insikter och metoder tystas eller skadas eftersom de inte gynnar makten med sina särintressen.

Ett sådant exempel är läkaren och forskaren Erik Enby. Hans vilja att förstå sjukdomens upphov har fått honom att bli läkare med drivkraften att forska och där han fördjupat sig i blodet, hur det uppträder och vad det kan innehålla och påverkas av.
Hans ambition var att doktorera men forskningen saboterades av kollegor och ett illvilligt etablissemang som skrämdes av att hela skolmedicinens paradigm kunde vara i fara. Detta kunde även innebära att läkemedelsindustrin hotades. Således egenintressen som missgynnade skolmedicinens utveckling.

De som kände sig utvalda att krossa Enby tog då hjälp av de rigida mekanismerna hos myndigheter och lyckades i en sammansvärjning med lögner och påhittade bevis dra Enbys läkarlegitimation och sedan försökte man också kasta honom i fängelse. Det är svårt att tänka sig en sådan process i ett fritt och demokratiskt land. Men detta pågår och Enby är varken den första eller den siste att drabbas. Förutsättningarna för att genomföra denna typ av justitiemord bygger här på att vetenskapens topphierarki drabbats av hybris och en självgodhet som gjort att våra mest ärevördiga vetenskapliga institutioner idag betraktas som en farlig lekstuga för karriärister. När sedan lydiga myndigheter och en ensidig journalistkår tar denna maktens parti får vi en situation som påminner om diktaturer. Bakom det hela ler en diabolisk läkemedelsindustri hela vägen till banken.

Fallet Macchiarini är bara en krusning på ytan mot vad som döljer sig därunder. Att det kunde avslöjas och få sådana stor uppmärksamhet beror också på att SVT i detta fall inte var hotat. Visst det var bra att Macchiariniskandalen fick denna uppmärksamhet och att de skyldiga skåpades ut. Men därunder finns så mycket mer. Fördjupar man sig i detta så riskerar hela korthuset falla, inte bara vetenskapsakademin, KI och medspelande myndigheter utan även media som Public Service och Bonnierpressen.

Vi lever nu i en tid då dessa unkna dubbelspel kan komma till ytan och där medvetenheten om fulspelet kan åstadkomma en vilja och förmåga till genomgripande förändring. Det finns många kloka, frustrerade, arga, misshandlade människor som vill ha en förändring. Kanske kan min film ”Läkaren som vägrade ge upp” vara en del i en sådan process.

Börje Peratt

lsvgu_poster_bloodcells_v8

Annonser

Långfredag, död och uppståndelse

Eftersom jag är en sann skeptiker med forskarutbildning och håller vetenskapens ramar som mycket viktiga blir den frågeställning som aktualiseras av ett liv efter döden en utmaning.

Börje Peratt:

En bilolycka 1987 omgavs av flera transpersonella upplevelser och efter olyckan kände jag mig tvingad att undersöka dem. Den ena frågan ledde till den andra och snart var jag inne i ett forskningsprojekt. Av oro för vad omgivningen skulle säga skedde detta under mer än 10 år i sträng diskretion.

Om Medvetandets uppkomst
Frågeställningarna ledde in på så många spår att jag till slut tvingades dela upp dem. Jag kom fram till att publicera mina fynd i en trilogi. Den andra boken Tolv Sinnen (2012) gäller bl a frågeställningar som att en entitet överlever döden. Jag åker nu om några dagar till Tucson Arizona och konferensen Toward a Science of Consciousness för att presentera fynd och teorier och ta del av andras.

Börje Peratt

Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn
Börje Peratt/Wikipedia

Det blev en offerkofta

Stockholmsforskningen på Stadsmuseet höll ett panelanförande om segregationen främst utifrån södra Järvafället med betoning på Rinkeby och Husby.
Jag blev inbjuden att sitta i en bipanel men hade nog läst fel i inbjudan då jag uppfattade att det skulle fokusera på vad gör vi nu, goda exempel, bygga framtidstro, sy till något inspirerande men det blev inte ens en tumme.

Istället blev det mycket offerkofta på och ”Varför har det gått åt helvete?” och ”det är naturligtvis politikernas fel!”

Tidigare var klyschan : ”Det är samhällets fel!”

Det fanns indikationer från några i panelen som arbetade för att ta tillvara på enskilda initiativ men moderatorn valde att fokusera på varför det gick snett. Ja denna afton handlade mest om att dra tjocka streck under tillkortakommanden.

Då det återstod en knapp halvtimme och folk redan börjat gå begärde jag mikrofonen och berättade om mina upplevelser av dessa områden från pionjärperioden då jag kom dit som lärare 1972. Jag nämnde också min uppväxt i Bagis som kom att kallas Stockholms Texas under 1960-talet och en plats dit polisen slutade åka. Försökte styra över till kulturens möjligheter och de goda initiativen men avbröts av moderatorn som uppenbarligen fann detta spår opassande. Så tillbaka till det destruktiva och varför är polisen så dålig?

Polisen gillar inte heller att lockas till Rinkeby för att bli stenad. Man stoppade till och med bussturer då bussarna utsattes för regelbunden stenkastning. Här kunde man knappast skylla på polisbrutalitet. Men visst det finns poliser som inte klarar sin rädsla och som inte har kompetens att gå in i ett område under kris. Det är en utbildningsfråga och en läggningsfråga. Här måste polisen centralt lära upp en styrka som agerar mer hjälpande och kommunicerande. Man nämnde under kvällen att det också fanns sådana poliser under Husbykravallerna.

Forskare har tagit initiativ till en ofinansierad studie som omfattar intervjuer med boende i Husby för att presentera enskildas upplevelser av Husbykravallerna. Och naturligtvis förstärktes martyrkänslan. Men det fanns också positiva korn som en ”Vikänsla” och att boende tog tag i problematiken. En ung kvinna gav vittnesmål om sin kamp, sina framgångar och motgångar och slutligen utbrändhet.

Man berättade om några unga kvinnor som demonstrerade mot våldet i Husby genom att gör en tyst vandring, den uppmärksammades inte av media på samma sätt som brinnande bilar. Ja möjligen var det så att kvällspress bar ansvaret för att trigga igång sådana aktiviteter för att mordbrännarna skulle stoltsera med att de hamnat i tidningen.

Jag återkopplade till några i panelen som jobbat med ungdomar och som försökte skapa goda aktiviteter. Den unga kvinnan som varit utbränd ville nu starta en förening för utsatta kvinnor. Det borde väl redan finnas tänkte jag men visst förökning genom delning kan ibland behövas för att få göra saker på sitt sätt. Där satt jag med flera tankar om vad man skulle kunna göra, inte bara typ festival, konst och idrott utan också andra engagemang, inte minst den Fristad som jag skrivit om på Demokraterna. Istället kom en man (stadsplanerare?) fram och menade att det borde byggas exklusiva dyra bostäder för att locka dit dem med pengar. Jag tror nog att flera än jag fann förslaget kontroversiellt. Men visst kan områden lyftas och bli populära om de rustas.

Med en vänsterpolitiker i panelen återkom vi ofta till den sociala nedrustningen. Jag håller med, den är avskyvärd och en väsentlig orsak till konflikter. Människor utan medel, resurser och möjligheter hamnar i en vanmakt. När unga ser sina föräldrar och vänner lida byggs en frustration. När de själva känner sig chanslösa leder det till all slags destruktivitet.

Men det finns också företagsamhet, goda krafter och vilja. Om man vill ändra på den politiska styrningen är valet knappt ett år bort. Tyvärr ser jag inte att viljan och kompetensen finns hos alltför många av de partier som sitter i stadshuset eller i riksdagen. Därför skrev jag också ett eget partiprogram Demokraterna.

Problemet med riskkapital i skolan har jag skrivit i flera artiklar och en publicerad på Humanism & Kunskap, ”Svenska skolan i riskzonen pga nedrustning och kvalitetsförsämring” för 19 månader sedan förvarnade om konsekvenserna med konkurser, förlorade skattemedel och ett stort antal unga elever i förvirring. Innehållet i den artikeln har som alla vet besannats. Även om jag då fick höra att det var propagandanonsens. Nåväl nu har vi facit. Skolan ska drivas av samhället. Ett annat område rör vården och omsorgen som också måste skötas på ett mer kontrollerat och ambitiöst sätt, utan vinstuttag. När de som arbetar känner vanmakt slutar de och vi får en ständig omsättning och ingen trygghet hos vare sig skolans elever, boende i området eller vårdtagare.

Hur som helst så blev det under avslutningen av kvällen en kort stund om framtiden som snabbt drogs tillbaka till ”Varför har staden delats?” Bitterhet, frustration och offerkofta kom att prägla även slutet och hela upplevelsen av kvällen. Jag som gick dit i förhoppningen om att kunna få höra goda exempel och diskutera sådana, blev för vilken gång i ordningen gruvligt besviken.

Visst gav kvällen en bakgrund och viktig kunskap om dagssituationen men som vanligt blev det för mycket rotande i skiten och för lite lyft mot lösningar.

Den stora skillnaden från idag och för några decennier sedan är att då fanns många ideella krafter som var villiga att ge av sig själva. Idag har de flesta försvunnit och få ersatt dem. Samtidigt kräver det att samhället ger förutsättningar. Jag tycker nog att det finns väldigt mycket av denna vara men det verkar som att de passiva och inaktiva inte kan ta tillvara på det. I min värld finns hur mycket som helst och i ett fritt land alla möjligheter.

Jag vet inte om problemet är bidragssverige, man anser sig har rätt till dessa bidrag utan att behöva göra något. Och så blir det politikernas och samhällets fel om man inte får tillräckligt. Ja det låter kanske inte så bra men om vi nu ska diskutera frågan så varför inte också denna. Bland de driftiga i panelen nämndes att man lyckades få samhället att anställa 20-talet ungdomar för att måla och återställa Tensta torg. Sådana aktiviteter är goda förebilder. Människan vill kunna försörja sig och bidra.

Med kulturer som drar åt olika håll kan det bli konflikter. Blundar man för detta så fastnar man också i en rävsax. Staden är inte enhetlig utan mångkulturell. Att integrera människor är något människor själva måste vilja. Samhället ska erbjuda en palett av uttryck. Vid ett återbesök i mitt gamla Bagis märkte jag att det blivit en internationell by där vår gamla kyrkosal tagits över av afrikaner som använde den med sina religiösa uttryck. Jag mindes våra tvångsmötena där som tråkiga. Nu fanns en glädje och gemenskap. Jo vi svenskar har mycket att lära av andra kulturer liksom andra kulturer kan lära av Norden och Svenskarna. Så har utbyten och kulturer utvecklats i alla tider.

Börje Peratt ( V, W , L )

Man får tro och tänka vad man vill bara man inte försöker krympa din värld.

Människan utveckling går via dem som tänkt utanför boxen, dem som skapat nytt, ny musik, nya texter, nya bilder, nya byggnadssätt, nya sätt att ta sig fram. De flesta av dem som tänker nytt måste först fly från dem som vill bevara det gamla och söka sig till miljöer och människor öppna för nya tankesätt.

Talesättet ”man blir inte profet i sin egen hemstad” är tyvärr en alltför ofta nedtryckande verklighet när det gäller nyskapandets förutsättningar.

Den kreativa intelligensen löser uppgifter intuitivt. Om du är ensam om att se möjligheter krävs tålamod innan de andra har vidgat sin fantasi och förståelse. Innovatören och entreprenörer har sällan tid att invänta detta och drar iväg på sin egen upptäckarutflykt. Så har kanske de flesta uppfinningar skapats.

Ur den kommande boken Försök Igen, sista delen i trilogin som publiceras inom forskningsprojektet om Medvetandets Uppkomst.

Många fantastiska uppfinningar medför även problem och många leder till beteendeförändringar.

Inte minst mobiltelefonen som idag utvecklats till smartphone.
Du vet den där lilla apparaten som tagit över relationer.

Jo ibland blir uppfinningar om inte kontraproduktiva så åtminstone riskabla eller i vilket fall som helst inte befriade från offer. Bil, båt, tåg och flygplan är fantastiska uppfinningar som tillför sådana kvaliteter i frihet och möjligheter till snabba förflyttningar. Samtidigt kan man undra om bilen gått genom som uppfinning givet att man varje år skulle få offra miljontals liv och människor i livslångt lidande.

Kärnkraft är en annan fantastisk upptäckt som kan användas för att lysa upp en hel stad eller för att spränga den i atomer.

Kritiken mot den farliga tekniken har alltid följare. Och de kan basera sin kritik på fakta.

Värre är det med människor som försöker hindra tänkande och skapandet genom att pracka sin egen krympta trosföreställning på andra. En annan risk är de som fabricerar konspirationsteorier på löpande band, den ena mer bisarr än den andra.

Alla vetenskapare borde ha en sund skeptisk inställning och alla borde kritiskt granska fakta och fynd. Tyvärr är inte detta fallet hos pseudoskeptikerna som utan att undersöka sakförhållande försöker sprida sina ogrundade påståenden vitt och brett. Ännu värre blir det om de utifrån sin gränslöshet alternativt sugrörsvy försöker skrämma andra till att lyda deras världsbild. Det än märkligare är om de kräver din acceptans av deras uppfattning och kallar dig för namn om du har en annan uppfattning.

Mitt förslag är att så snabbt som möjligt lämna inskränkta sammanhang och finna människor och grupper som är intresserade av öppen dialog vetenskap, skapande, kreativa flöden, politiska diskussioner och kunskapsbildning.

Tyvärr finns det många som säger sig bistå just sådana förhållande men som väljer att avfärda dig om du har en annan synpunkt. Jag är synnerligen glad för de sammanhang som erbjuder lyhördhet, generositet och uppskattar olika världsbilder och trosföreställningar.

Jag behöver inte tro på vare sig astrologi, homeopati eller utomjordingar men det är fullständigt irrelevant vad jag tror. Framför allt ska jag inte hävda min tro som sann.

En dag kanske någon av mina kritiska trosföreställningar och eventuella fördomar får anledning att fundera ett varv till som då Fuglesang käkade homeopatiska sömnmedel och blev väldigt sömnig.

Jo jag tror inte på chemtrails heller som annat än kristalliserade avgaser från jetmotorer och som en teori om att försöka ändra väder.
Jag har också presenterat några teorier i två böcker Succébo-fröet till framgång och i ”Tolv Sinnen” som båda innehåller flera frågeställningar som kan vara underlag för både ifrågasättande och diskussioner och möjliga nya upptäckter. Någon har missupptattat det som ”läror” när de är protovetenskapliga. Det vill säga alldeles i början av vetenskapens utforskande fält och allt annat än läror.

Ibland stirrar människor sig blinda på teorier och missar det uppenbara som finns alldeles inpå.

Börje Peratt
Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn

Ska vi ge upp?

Är janten vår värsta fiende

”I natt smidde jag tusen drömmar. I morse gjorde jag som vanligt.”

Hur många kliver upp på morgonen och tänker – Nu ska jag uträtta stordåd. – Idag ska jag lära mig något nytt  – Idag ska jag berömma människor och vara tacksam för det de gör.

Vi i Sverige kan glädja oss åt så mycket. Vi har inte haft krig på länge, vi har en hög standard och vi bor i ett land med fantastisk natur. Vi har gott om utrymme och trots vår lilla population gör vi bra ifrån oss på mängder av områden. En avgörande anledning till framgångar är tron på sig själv och stödet från andra. Dock är det en mentalitet som utgör kanske vår värsta fiende:

Du ska inte tro att du är något”,

Det är första budet i jantelagen. Den rösten finns i olika doser hos alltför många. Några får verkligen kämpa med detta spöke för att ta sig genom dagen. Få saker är så uthålliga och studsar så lätt tillbaka som janten.

1994 blev jag inkallad som mental coach till ett lag som förväntades ligga i topp men hamnat i botten. Laget lyfte sig och började klättra. Publiken skanderade hata, hata, hata. Jag blev intervjuad och sa att deras egna spelare hör samma sak som motståndarna och det är inte uppbyggande. Så började det komma nya ramsor ”Älska, älska Hammarby”.  Det blev en helt annan stämning och publiken bidrog till att lyfta laget till toppen.

Hatmentalitet återfinns inte bara inom idrott, värre är de som anser sig har rätt att döma ut, förfölja och bevaka andra. Det är trist att i ett fritt land som Sverige ska människor tvingas att gömma sig för dem. Det rör inte enbart dem som lever i en kultur där de anser sig bestämma över andras liv till och med utifrån hot om våld och död. Några organiserar sig i en Jantegemenskap där de kan projicera sina tillkortakommanden på andra.

Ska vi ge upp?

Ska vi ge upp humanism bara för att ”sekulära humanister” förvrängt begreppet. Ska vi ge upp humanism bara för att en hydra av ateister förvandlat det till intolerans. Ska vi ge upp humanism bara för att naturalister förvandlat det till övergrepp på miljö och hälsa.

Ska vi hålla tyst om detta?
Ska vi sluta försvara mänskliga rättigheter?
Ska vi ge upp medmänsklighet och vår frihet?

Så här skriver professor Robert Hahn: Humanism och vetenskap i nytt sken.

Vi går mot en tid som mentalt sett kan likställas med det som hände i Tyskland på 30-talet då många såg men få gjorde något. Visst vill du säga nej. Motståndare till människans frihet måste avslöjas och sättas på plats. Organiserade fiender mot människans frihet måste bekämpas och försvagas.

Bakom ibland vackra ord om ansvar och vetenskap döljer sig ett mörkt hot av egoism och okunskap.  Resurser och pengar går till deras makt och deras ”vetenskap”.
Humanioran tycks dödsdömd och medmänskligheten på fallrepet.

Tillhör du dem som anser att det är nog nu?

  • – Vi som vill ha ett medmänskligt samhälle, inte ett med hat och utnyttjande.
  • – Vi som anser att människan är omätbar och värdefull som hon är.
  • – Vi som anser att kärleken står över allt.

Kärleken och friheten har ett pris.

Det är ditt engagemang.  Gå med i Humanism & Kunskap idag. Ge din röst och din önskan kraft. Ger din önskan en gemenskap. Ge dig ett meningsfullt sammanhang som kan förändra.

Om vi tänker på vad vi behöver förbättra och förändra så blir denna organiserade Janteverksamhet ett av samhällets största skavsår. Alla de människor som hamnar snett, som förstör för sig själva och andra gör det därför att man inte tror sig om att lyckas på något annat sätt. Man saknar kanske förmågan till stora mål. Man saknar kanske tron på att förverkliga sig själv och framför allt saknar man tron på att bidra till sin egen och andras lycka.

Denna mentalitet kommer också till uttryck i klagovisan som bara ser problem och missförhållanden. Jag har under några år involverat mig i något som skulle kunna beskrivas som en upprättelse för mänskliga rättigheter och en strid mot några organiserade Jantegrupper. Jag har upptäckt att ibland är det så illa att ”kaka söker maka”.  Den vars eget inre är sårbart och öppet för janten. Många ser nog problemet men saknar mod att gör något åt det.

I Sverige kom antihumanisterna för att överta universiteten
och jag sade ingenting eftersom jag inte var student
Sedan kom de och tog alla anslag från humanioran
Och jag sa inget för jag var ointresserad
Sedan tog de över redaktioner
Och jag sa inget för jag kunde sluta se och höra
Sedan tog de över sjukvården
och jag sa inget för jag var inte sjuk
Sedan riktade de sitt näthat mot mig
Vid det laget var det ingen som sa något …

(Omarbetad version från “I Tyskland kom nazisterna” av Martin Niemöller, Antinazistisk präst i Tyskland, död 1984.)

Vill du göra något gå gärna med i Humanism & Kunskap

Börje Peratt

Flow för Try Again

Allt sedan mitt intresse för mental träning väcktes någon gång på 70-talet så framstod två personer som centrala förgrundsgestalter. Den ena var norrmannen Willi Railo (1941 – 8 Juli 2010) Känd för boken ”Bäst när det gäller” och den andre var Lars-Eric Uneståhl som startade Skandinaviska Ledarhögskolan. Lars-Eric har skrivit många böcker på ämnet, forskat och genomfört banbrytande insatser när det rör mental träning.

I samband med första boken i projektet om Medvetandets Uppkomst ville jag ha Lars-Erics synpunkter på innehållet i Succébo-Fröet till framgång.

Lars Eric var tillmötesgående men sade samtidigt att han var ofta på resande fot och jag förstod att det var många projekt och aktiviteter som man skulle försöka tränga igenom för att få något av hans dyrbara tid.

Så blev boken klar våren 2011 och nästan samtidigt tipsade globetrotter, journalisten och fotografen Hélène Lundgren mig om ett stort event på Frescati Universitet – ”Toward a science of Consciousness”.  Man kunde anmäla sig som volontär för att hjälpa till och den chansen tog jag: På väg mot en vetenskap om medvetande. Mitt i vimlet stod Lars-Eric och jag fick chansen att ge honom ett ex av den rykande färska boken Succébo i vilken jag citerat honom och beskrivit en del av hans insatser särskilt inom elitidrotten.

På seminariet som varade en vecka knöts nya värdefulla kontakter. Vad jag upptäckte var att min egen forskning låg i framkant. Det kan ju verka brist på ödmjukhet att uttrycka sig så och jag kan ha fel men så kändes det.
Inte minst med tanke på andra delen i trilogin Tolv Sinnen som då låg för läsning hos lektörer. Senare på sommaren blev det tillfälle att träffa professor Adrian Parker och det blev ett spännande möte. Han tog sig an att läsa både Succébo och Tolv Sinnen. Hans engagerade review var uppmuntrande. Senare kompletterade han bilden med att jämföra mig med Uneståhl.

“Börje gör för det andliga området vad Lars-Erik Uneståhl har gjort för det mentala”.

Tredje delen i trilogin ”Try Again” tog fasta på det som är Uneståhls specialområde, det mentala rummet. Min önskan var att på något sätt engagera honom på liknande sätt som Adrian Parker, d v s en review. Hur nu det skulle gå till med tanke på alla hans åtaganden?

Under försommaren började arbetet i den nystartade föreningen Humanism och Kunskap att plana ut och gav mer tid för enskilda kontakter. En stödmedlem som vill gradera upp sig till full medlem var Pia Hellertz. Jag vet inte vad det var i hennes första mail men något sa mig att denna kvinna var något speciellt. Jag bara fick till mig djup visdom. Vi utvecklade en dialog och den visade att första känslan var mer än rätt. Man pratar ju om flow och tvillingsjäl, det skulle visa sig att kontakten med Pia var just detta. Vi diskuterade allt från forskningsprojekt till Martinus och mental träning. Jag undrade vad Pia hade för bakgrund inom detta och då nämnde hon att hon länge jobbat för och med Lars Eric. Samma dag som jag skickade min idé om ett forskningsprojekt svarar Pia att Lars Eric pratat om att träffa mig under en månads tid men inte kommit upp med någon tid och nu bad han mig ringa. Dagen därpå satt jag i bilen på väg till Örebro.
Hur allt bara hakade i varandra som ett slags tåg blev förunderligt. Vi hade ett möte som varade i 8 timmar som inte kan beskrivas på annat sätt än magiskt.
Det var första gången jag träffade Pia i verkligheten, oerhört tacksam för den vänskap som trots bara några månaders kontakt känns som livslång. Här blev också samtalen med Lars-Eric och mötet med hans fru/VD/partner Elene och några av medarbetarna något extraordinärt.

Den idén som jag hade till forskningsprojekt kompletterades med en idé från Lars-Eric som lyfte konceptet. Där och då beslöt vi oss för ett samarbete och som jag tror inleddes en ny vänskap som kan ta oss långt.

Try Again får ibland räkmaka, det kallas också tur men det kan också vara frukten av en länge närd önskan.

Börje Peratt