Å ena sidan och å den andra

Börje Peratt © sommarskägg
Börje Peratt © sommarskägg

Börje Peratt – #!±”

Jo jag har fått ta emot en del skällsord efter att jag lyft fram och beskrivit näthat, dess utövare och särskilt det organiserade genom främst två föreningar som jag bedömer ge sig ut för något de inte är.

Lättast vore ju att strunta i dem och låtsas som att det regnar. Hoppas att det går över. Men tyvärr så funkar inte jag. Och det är ett beslut jag tog i mycket unga år. Upphovet var insikten om att Hitler kunnat växa fram med sin människofientliga ideologi under flera år utan att någon tog honom eller hans nazism på allvar.
Jag ställde mig frågan hur kunde dom? Hur kunde man bara låta det ske? Jag kom fram till att väldigt många måste ha anat men inte velat anstränga sig, haft engagemang att säga emot eller vågat konfrontera dem. Jovisst det fanns en risk men om man inte tog den skulle det ju kunna bli värre. Och det blev värre. Mycket värre.

Antihumanismen har nu fått gro i Sverige i över 30 år och kring 2000 talet briserade den med hjälp av Internet. Denna kommunikationsform som berörde alltfler och gav allt fler ökade möjligheter kom att utnyttjas av denna i reella termer ganska lilla grupp men som med hjälp av media kunde ta över valda delar av den offentliga diskussionen.

Egentligen ville jag inte alls ge mig in i skiten. Mitt intresse och min vilja handlade om att skapa. Göra film, teater och musik.

Men då jag såg de hemskheter som kom ut av den antihumanistiska fronten kunde jag till slut inte längre hålla tyst. Det blev en del konfrontationer och eftersom jag för denna grupp kom från ingenstans, de hade ju aldrig stört mig, blev mitt intåg något förvånande. När förvåningen släppt kom motattacken. Men jag var beredd och hade lagt upp en strategi så jag känner inte att det skadat mig nämnvärt. Tvärtom gav det mig mycket ny kunskap om denna människofientliga grupp som jag kunde använda i forskningen. Det kom också att inspirera mig till att mycket noga granska medvetandet och dess uppkomst i det vetenskapliga område jag valt att studera. Utmaningen gjorde mig än mer noggrann så att jag inte halkade in på det pseudovetenskapliga spår som motståndarna grävt ner sig i.

Jag kom också att upptäcka att de man skulle kunna tro befann sig på samma sida inte alls helt säkert gjorde det. Där fanns vissa framträdande personer som aldrig skulle kunna kvalificera sig för en demokrati, snarare tvärtom, och det fanns omnipotenta personer som aldrig skulle kunna ingå i ett samspel med givande och tagande utan att känna sig bestulna om andra fick uppmärksamhet.

En annan erfarenhet är att de du hjälper och vars miljö du ser till att skydda sällan i efterhand visar uppskattning, nej inte ens ett tack. För många år sedan fick jag ett samtal av av Barbro Bromsberg (Bränn inte ut dig) som skickade mig boken ”Hjälp andra stjälp dig själv”. Jo visst den risken är överhängande. Många drabbas nog av det. Men å andra sidan jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag ser något illa och inte gör något åt det.

Med detta sagt blir ord som att det du tänker skapar du och kärleken är det enda raka något provokativa om man tror att endast de hjälper. Vi lever i en värld där vi hör om övergrepp, krig och orättvisor. Allt detta försvinner inte för att man väljer att inte se det. Det finns bara ett sätt och det är att bestämma sig för vilken värld man vill leva i och att sedan tålmodigt verka för att förändra eller rensa ut det som inte gynnar denna värld. Detta kan sedan gå i kärlekens och den mentala målbildens tecken. Jo dessa krafter måste kunna överglänsa frustration och ilska som flera kända altruister och mänsklighetens förkämpar givit uttryck för, Mandela, Dalai Lama, Gandhi m fl.

För att förstå vad vi har att kämpa mot vill jag delge följande: Christopher Hitchens (en av nyateismens fyra ryttare) kallade Moder Theresa ”Helvetets ängel” , ” en fanatiker, en fundamentalist, ett bedrägeri” och en ”fanatisk albansk dvärg”. Hitchens beskrev på detta sätt en kvinna som räddat tusentals barn i Calcuttas slum. Denna Hitchens, ansågs hedervärd och kvalificerad att skriva förordet till den bok som lanserades 18 mars 2013 med stöd av Kungliga Vetenskapsakademin.

Börje Peratt
Officiell hemsida

Annonser

Rätten till sitt eget liv

Rätten till sitt eget liv, en problematik som följt mig genom hela livet. Jag insåg inte förrän sent att mycket jag gjort på något sätt berört denna frågeställning. När vi nu sett hur internet utnyttjas av störda människor som i sitt självförakt sprider hat och kränkningar runt omkring sig måste vi fråga oss om det är så vi vill ha det.

Först i arbetet med Bella & Real formulerades min insikt. Säkert låg den bakom och puttrade då jag skrev ledmotivet ”Fri i främmande land”. Musikvideo på Youtube.

Mänskliga rättigheter har en lång historik och har landat i att människan äger rätt till sin egen livsåskådning och sin trosföreställning. Vad som har hänt är att en liten grupp (ändå alltför stor) har ägnat sig åt att förfölja och förstöra människors liv. Till och med stoppat deras yrkesmöjligheter. Då man i liten skala visar upp hur de agerar genom att utsätta dem för motsvarande blir det naturligtvis protester.

NyAteisterna ägnar sig åt häxjakt
John Houdi och Magnus Pålsson: Antihumanister – hot mot demokratin

Människan äger rätt att göra bruk av sina begåvningar och att leva inom de ramar som samhället bestämmer som lagliga. Det är det där senare som kan kringskära människan men FN´s konventioner är kristallklara och allt fler länder ratificerar nu även, sådana i väst så självklara friheter som att kvinnan ska få klä sig, utbilda sig, röra sig fritt och arbeta utan att någon (mannen) har rätt att inkräkta på hennes val.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” (FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 1) Jämför med  USA´s självständighetsförklaring:  ”Alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.”

I rätten till sitt eget liv ligger en stor tolerans och ödmjukhet inför den enskilda människans unika karaktär och förutsättningar. För att kunna möta varandra i denna mångfald behöver vi utveckla en lyhördhet och generositet.

En villkorslös kärlek till sig själv och till varandra är ett utopiskt ideal men ändå så angeläget att arbeta för, både i sin egen verksamhet och i samarbete med andra. Det är långt ifrån lätt och kanske inte heller alltid rätt. Det finns situationer då man måste agera skoningslöst för att rädda sig själv och andra. Det finns också tillfällen då vi måste ställa krav som innebär att man klargör andras destruktiva ageranden.

Då kommer vi in på skyldigheter.

Med rättigheter bör det kanske också klargöras att människan har skyldigheter. Många av dessa ”skyldigheter” ligger inbäddade och nedplanterade i vår arvsmassa. Utan den villkorslösa kärleken skulle modern överge sitt barn. Så denna kärlek är nödvändig för livets överlevnad. En annan skyldighet är att rädda människor i nöd och att försvara de som utsätts för övergrepp.

USA´s och Storbritanniens insats under andra världskriget var nödvändig för att inte stora delar av världen skulle hamna under nazistiskt styre. Och hur många offrade inte sina liv för att vi idag ska kunna leva i en demokratisk västvärld.

Javisst man kan diskutera kvaliten i demokratierna (Demokraterna för ett medmänskligare samhälle) men det är bättre än diktatur. Och det är vi, var och en av oss som kan förändra och utveckla demokratin. Inte genom att sitta tyst och kalla bråkstakar för energitjuvar utan genom att agera.

I en diskussion kan olika perspektiv lyftas fram och med respektfullt framförande kan de tillföra nya insikter. När jag tog initiativ till föreningen Humanism och Kunskap var det bland annat för att kunna lyssna på andras livsåskådningar och trosföreställningar och föra samtal kring detta på ett utforskande och civiliserat sätt.

Medkänsla, empati är liksom villkorslös kärlek en avgörande kvalitet för att mänskligheten ska överleva. Så närhelst vi uppfattar orättvisor eller att någon utsätt för kränkningar och påhopp så reagerar den sunda människan med en inre protest. I en miljö av mobbing och utanförskap måste den enskilda ta ett beslut på vilken sida hon vill stå. Många väljer att blunda för grymheter och avtrubbningens effekt får människor att fly istället för att stötta den som råkar illa ut.

När vi nu sett hur internet utnyttjas av störda människor som i sitt självförakt sprider hat och kränkningar runt omkring sig måste vi fråga oss om det är så vi vill ha det.

Jag valde att 2009 börja undersöka detta otäcka fenomen och har konfronterat de värsta näthuliganerna. Det har varit en svår upptäckt att de har stöd i föreningar som säger sig vilja stödja ”Fri Tanke” och Vetenskap och Folkbildning, rent av är de organiserade antihumanister. Jo det har varit en svår insikt och helst av allt vill man knäppa med fingrarna och hoppas att ”illusionen” försvinner. Men det är ingen fantasi det är på riktigt och vad värre är denna organiserade hydra kryper långt in i maktens korridorer.

Näthuliganismens sjuka värld
Näthuliganismen missbrukar yttrandefriheten
Näthuliganism — Vetapedia

Näthuliganism
Jo jag har valt att bekämpa den och naturligtvis blir jag då själv utsatt för deras påhopp. I februari skrev jag en serie artiklar på min utforskarblogg om näthat och har gjort några fallbeskrivningar. Det kändes helt nödvändigt att reda ut hur illa det ligger till. Förhoppningen är nu att denna research kan ligga till grund för polisiära och juridiska åtgärder. Nätets vilda västern behöver rensas upp.

Börje Peratt

Psykopati och det fria valet. Avsnitt 1

1999 skrev jag en artikelserie om psykopati. Det var innan internets explosion. Idag är denna hitintills opublicerade artikelserie mer aktuell än någonsin.  Jag väljer nu att publicera detta då en forskare för en vecka visade upp sina teorier i en dokumentär och kom fram till att han själv var psykopat. Vem är psykopat? – Vetenskapens värld.

Forskaren hänvisade till genetik och biologiskt arv. Jo det kan mycket väl vara en förklaring men slutsatsen blev ändå att miljön avgör om psykopatin utlöser sina mest destruktiva drag.

Man har således ett val. Med insikt om den ondska som utförs kan man hålla igen och lära sig att agera socialt accepterat.

Jag kommer att publicera denna serie i valda delar och släppa lite åt gången. Mycket av innehållet är applicerbart på allt från näthulliganer till politikens cyniska manipulering för att röja undan de svagares möjligheter, till chefer i näringsliv och organisationer. Ja naturligtvis berör det alla människor som löser sin behov med våld (psykiskt och/eller fysiskt) mot värnlösa och oskyldiga.

Psykopater vid makten

En artikelserie av Börje Peratt 1999.

Avsnitt 1

Under de snart tjugo år då jag forskat på ledarskap och sökt de kvalifikationer som gör ledare visionära och medarbetare till att bli mer målorienterade och samverkande har jag kunnat iaktta konsekvensen av bristen på visionärt ledarskap och den frapperande skaran med ett psykopatliknande beteende. Med det menas en oförmåga att känna för eller med sina medmänniskor.

Man styrs av ett rationellt och krasst agerande utan hänsyn till omgivningen. Man har en totalt egoistisk målsättning där varje åtgärd syftar till egen vinning och egna kickar oavsett om underlydande och medmänniskor blir lidande.

Det finns även i detta sammanhang en särskilt obehaglig profil, tidigare kallad sociopaten som har förmåga att spela medkänsla, som har lärt sig vilka beteenden som väcker förtroende och som manipulerar människor med fingertoppskänslighet. Avsaknad av empati och identifikation medför heller inget störande samvete över hur illa man gör andra.

En annan slags profil som egentligen är känslodominerad men med sina beteenden kan uppfattas som känslokall psykopat, är den narcissistiska självförhärligande och karismatiska typen. Den för omgivningen så dominerande ledaren tar åt sig all ära då det går bra och letar syndabockar och skyller på alla andra då det går dåligt.

Typen är förfärande vanlig bland individer och inom organisationer som enbart har till uppgift att kritisera andra men aldrig åstadkommer något själva. Ett avgörande inslag i denna bild är sannolikt avunden över den egna oförmågan och andras resultat. Genom att trycka ner andra som gör något så minskar smärtan över att själv inte få till det.

Man måste poängtera att det även finns konstruktiva karismatiska, ”sol”-personligheter som genom sitt engagerade sätt har förmåga att lysa upp och entusiasmera människor och som delar både motgångar och ära. Ja faktum är att de ”största” ledarpersonligheterna tar på sig ansvaret för motgångarna och delar äran med alla.

Den tidigare nämnde narcissistiska självförhärligande erkänner dock aldrig fel och avslöjar sig ställd mot väggen genom att söka syndabockar och inte ens dra sig för att sälja ut sina närmaste.

Det längsta man kan komma i något som liknar en ursäkt är – ”Jag noterar att du säger att du mår dåligt – tråkigt för dig”.

Hur ska man då utveckla ett gott och lämpligt ledarskap? Att plocka fram en mall och söka personlighetsdrag har visat sig vara alltför begränsat och rent av felaktigt. Människor är unika med mängder av gemensamma grunddrag men med fullständigt unika sammansättningar och ”doser” av dessa grunddrag. Vi har på den logiska sidan förmågan att iaktta, identifiera, analysera, beskriva och förmedla.

Vi har på den emotionella sidan förmågan att engagera oss, satsa, visa känslor, ta sociala kontakter och kommunicera. Men hur vi agerar beror på vad vi identifierar oss med, vårt ”ego”, personlighet, begåvning, situation och förutsättningar. Fostran, kultur och fördomar påverkar dessutom våra beteenden och uttryck.

Det mest tragiska i detta är väl att ju mer psykopaten tränar sig och förstår hur beteendet kan påverka och gynna egna syften desto mer insyltad blir psykopaten i sina egna manipulationer. (Något som idag bekräftas från allt fler håll  ”Psykopater kan inte hjälpas till empati” )

Det är således en pessimistisk bild av möjligheterna till förändring. Den viktigaste frågan man kan ställa sig är om denna slags sjukliga personlighetstyp ska få styra samhället.

Så långt artikeln från 1999. Vilka slutsatser kan vi dra idag 2012

Psykopaten domineras kanske av känslor, trots sin spelade kontroll, vilket gör att man måste hoppa runt från de ena negativa forumet efter det andra som om man lever på giftet att förnedra andra. Ett beteende som är väldigt tydligt inom så kallade skeptikergrupper.

”Skeptikergrupper” är ofta pseudovetenskapliga pseudiker och kännetecknas av en frapperande okunnighet. Om de blir attackerade efter att ha mobbat andra så förvandlas de till offer och beklagar sig över att någon ställer sig i vägen för deras rätt att kränka andra. Denna offerhuva är naturligtvis manipulativ för att få dem som försvarar sig att framstå i dålig dager.

Efter att ha granskat agerande på några forum insåg jag att beteendet förstärks vid varje typ av angrepp om den inte stoppas. I en NewsVoice artikel har jag valt att kalla dessa profiler predatorer och antihumanister.

Jag visste inte då hur rätt begreppet antihumanism var.

Denna artikelserie kommer att fortsätta under bloggen utforskare.

Börje Peratt

Den humana humanismen

Efter att under ett år ha granskat det som kallas antihumanismen vill jag nu återgå till mitt ursprungliga spår som är att utveckla de goda egenskaperna hos människan. Jag ångrar inte djupdykningen in i detta. Har sett debatten som nödvändig för att förstå och belysa ämnet.

Hjärnforskning visar att framgång och positiva upplevelser ger nya spår i hjärnan och utvecklar kompetensen.

Frågan är om detta gäller även vid strider. Det tycks som att de bästa stridspiloterna, schackspelarna och kirurgerna som kämpar för människors överlevnad utvecklar den högsta intuitiva kompetensen. De välutbildade, vältränade och skickliga utvecklar ofta också ofta ett inkännande som tar sig förbi logiken och ger omedelbar upplevelse av vad som behövs.

De bästa specialisterna lämnar reglerna och de intränade momenten för att finna nya lösningar som kan prövas i akuta lägen. Plötsliga intuitiva ingivelser kan visa sig vara räddningen.

Den som inte har kunskap eller förståelse för dessa förutsättningar för extraordinär skicklighet kan få för sig att det handlar om något annat än en fullt logisk effekt av att blixtsnabbt avläsa sammanhang och ha förmågan att både hantera intrycken och göra något av dem.

I forskning inom dessa förmågor finns olika nivåer och uppslag som vetenskapen kan studera. Det kan syfta till att förstå medvetandets uppkomst och utveckling. Ska sådan forskning då hindras av rädsla för det okända eller rädsla för repressalier för att man forskar på tabubelagda ämnen?

Bromsklossar

Under en ganska lång tid före jag upptäckte konflikten med organiserade bromsklossar har det således pågått en ideologisk strid mellan humanism och nyateism. Inte mellan religion och ateism utan för rätten att tänkta, tycka, tro och leva i enlighet med sin vilja och övertygelse.

Personligen hävdar jag varken religiös övertygelse eller någon fundamental tro. Men oavsett om Gud finns eller inte så har livet givit alla dessa möjligheter, kreativiteten och valfriheten. Antagandet om en enda sanning och en enda väg är då mot livets ambition.

I det humana ligger fantasin, utprövandet och gränslösheten. Det som gör att barnet utforskar världen och vetenskapsmannen att pröva hypoteser allt längre ut på den yttersta grenen.

Den humana humanismen bildar ett slags sammanhållande kitt för den kultur där den verkar. Respekt och förståelse genererar ett samförstånd som stärker och ger hopp. Den positiva delen av detta är således en moral som förmedlar medmänsklighet och försoning, som bygger upp människan, ger karaktär, stadga och mognad. Bejakar nyfikenheten och modet att pröva.

En human humanism sitter inte still och låter dogmatismen ta över.

Därför kommer jag inte helt att sluta granska det jag finner omöjligt att blunda för. Dock är ambitionen att åter fokusera på lusten, glädjen och skapandet.  Åter till om medvetandets uppkomst.

Börje Peratt

Humanism och Kunskap på Vetapedia
Humanism på Vetapedia
Humanism och vetenskap i nytt sken

Den Humana humanismen vill återupprätta medmänsklighet

Föreningen Humanism och Kunskap har bildats för att återta och återupprätta humanismen.

Vi måste först klargöra att det ateistiska Förbundet Humanisterna är en i grunden felaktig benämning och det förbundet borde heta Ateisterna. Deras systerorganisation benämner sig Vetenskap och Folkbildning vilket också är förvillande då de är en opinionsbildande förening för en ytterst begränsad del av vetenskapen.

När nu det ateistiska förbundet Humanisterna i SvD försöker försvara sig med att ytterligare förvilla samhället med vilseledande uppgifter blir det angeläget att korrigera några av dessa rena rökridåer.

De kallades tidigt av sina egna avhoppare för antihumanister och pseudoskeptiker.

En av initiativtagarna till skeptikerrörelsen, professor Truzzi, reagerade på den intolerans och fördomsfullhet som präglade dem. Deras förföljelse av oliktänkande gick så långt att de hotade människors liv och karriärer. Denna verksamhet har förvärrats med internets möjligheter att förstöra folks rykte.

Ett öppet demokratisk samhälle kännetecknas av en dialog ansikte mot ansikte. Antihumanisterna uppträder ofta ansiktslöst, anonymt och i hordliknande angrepp. De har infiltrerat samhällets viktigaste pelare och vittrar inifrån sönder fundamentet för mänskliga rättigheter och en mänsklig värld.

Det är obestridligt att ursprunget är en marxistiskt influerad ideologi med en hård Nyateism som vill utrota alla religioner. I detta ursprung finns också eugeniken, rasbiologin som ligger till grund för rashygien som i sin tur ligger till grund för nazismen. Man kan hävda att rörelsens initiativtagare aldrig tog det steget. Men visst fanns just dessa värderingar med i bilden. Det vi kan fastställa är att Julian Huxley ansåg att samhällets lägre klasser, som inte förmådde klara sig ekonomiskt, skulle steriliseras. Barnrika familjer skulle inte få medicinsk vård så kunde istället det naturliga urvalet rensa bort de svaga. (Eugenics in evolutionary perspective, Julian Huxley, 1962).

Kan vi föreställa oss något mer antihumanistiskt?

Visst ateisterna kan idag försvara sig med att de inte har sådana värderingar. Men det förändrar inte ursprunget. I detta ingår att de medvetet kapade humanismen för att kunna föra fram sitt antihumanistiska budskap.

Chefsideologen Paul Kurtz alla olika Manifest visar hur transformationen gått till sedan man förvandlade ursprungsdokumentet, Humanist Manifesto från 1933. Då var sekulär humanist både troende och vetenskapsman. Idag är man renodlad ateist. Då accepterades alla akademier och forskningsvägar till vetenskap. Idag accepteras bara en konservativ form av naturalism. Man kallar sig rationella på det sunda förnuftets bastion. Verkligheten uppvisar en mästare i att förvilla. Man anser sig vara skeptiker som ifrågasätter. Verkligheten uppvisar ett undertryckande av kritiskt tänkande.

Antihumanisternas mål är att alla ska acceptera och lyda deras enda sanna bild av verkligheten. De vill alltså förestå den enda giltiga globala religionen.

Den humana humanismen tillerkänner människan rätten att tycka tänka tro i enlighet med sin egen övertygelse. Den humana humanismen tillstår andlighet och även möjligheten till en själ liksom man accepterar en ateistisk tro. Därmed är inte den humana humanismen en religion utan en ideologi som står över såväl politik som religion.

Den humana humanismen grundar sig på medmänsklighet, vilja att förstå världen i alla dess aspekter och en önskan om internationellt utbyte på alla plan. Denna humanism ledde fram till mänskliga rättigheter, demokrati och internationella organisationer för förening av resurser och hjälpinsatser. Den internationella (Ateist-)Humanistunionen försöker med fagra ord och infiltration också kapa medmänsklighetens organisationer som WHO för att kunna släppa lös läkemedelsindustrins version av det mentalt och kroppsligt vaccinerade samhället.

Börje Peratt

Humanism och Kunskap på Vetapedia
Humanism på Vetapedia
Humanism och vetenskap i nytt sken