Kommunikation

Frågan är: Hur eftersträvansvärt är det att vara spontan och öppen? Vill vi att andra ska berätta hur de tänker och känner och vad de vill?
Vill vi själva kunna förmedla våra funderingar och upplevelser utan att behöva hålla igen?
Vill vi få bekräftelse från andra på våra egna tankar och önskningar?

Större delen av vår vakna och medvetna tid håller vi våra tankar och känslor inom oss själva. Och om vi börjar diskutera kan vi ganska snabbt märka att vi tänker och känner olika. Risken kan bli att man då sluter sig för att slippa obehaget som kan komma av att man kanske inte förstår varandra eller tycker på olika sätt. Eller rent av obehaget över att ingen bryr sig om vad man tänker och känner.

Det blir också svårt om man blir respektlöst behandlad för sina åsikter och om man berättar om upplevelser som andra inte tror på eller förstår. Hur kan man vara öppen och spontant utan att få skit för det?

I sammanhang där acceptans, tolerans och öppenhet råder kan man bli uppskattad för den man är. Då finns en chans att också våga bli allt mer delaktig. Och det gör inget om man inte tycker och känner lika.

Här är ärlighet och prestigelöshet nödvändig för den konstruktiva och givande dialogen. Tyvärr ser vi att goda initiativ alltför ofta pulvriseras av rigida föreställningar om patent på sanningen.

Trots alla nätverk och forum så har vi kanske inte ett öppet utbyte inte ens i de nära kontakterna med våra föräldrar, tränare och vänner.
Det är lättare att i anonymitet häva ur sig något på ett chatforum och på Facebook skriva något som inte är alltför utelämnande.
Fullt naturligt. Man har ett privat område och man vill inte göra bort sig.

I sociala sammanhang är vi också försiktiga och förväntas att hålla en reserverad ton.

Man behöver inte alltid vara utlevande och bullrig. Även om impulsivitet kan vara en naturlig del av personligheten så uppskattar vi också att man kan vara inkännande och reflekterande.

Det finns en fördom om att ”svenskar” är tillbakadragna och rädda. Under de år jag arbetade som journalist och gjorde uppemot tusen intervjuer fann jag en slags motsatt egenskap. Svenskar är beredda att prata om man får tid till det. Och jag tror det är universellt. Om någon är beredd att verkligen lyssna och ger andra tid kommer orden.

När och hur skapar vi förutsättningar för det okonstlade och naturliga. Kanske är det så att det kommer fram i situationer som känns särskilt bekväma. För en del kan det märkligt nog vara på en scen, för andra då man sitter vid ett middagsbord. Å andra sidan kan det också bli raka motsatsen beroende på vilka som sitter i salongen eller vid middagsbordet. Det finns således inga bestämda regler.

En avgörande förutsättning för att kunna ”vara sig själv” är en inre trygghet. Ett mod att göra bort sig. En prestigelöshet. En attityd av att: du får ta mig som jag är.

Börje Peratt
Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn
Börje Peratt/Wikipedia

Annonser

Vårda sitt språk

Språket är en viktig del av vår kommunikation om än inte all, mimik, röst och betoning är ju också avgörande för hur orden uppfattas. Därför blir nätdialogen en upplevelse hos läsaren som kan vara helt annorlunda än avsändarens intention.

I spåren av näthatsdebatten har möjligen medvetenheten ökat om språket och kommentarernas utformning och innehåll. Jag säger möjligen därför att en ingrodd ovana sitter i. Hos yngre människor syns dessutom en trist påverkan från filmens värld där svordomar och könsord hoppar ur munnen lättare än en spottloska.

De flesta lite äldre har vuxit upp med insikten om att ”fula” uttryck används i brist på förmåga och ett otillräckligt ordförråd. Oförmåga att formulera sig ger ett ociviliserat och näst intill ointelligent intryck. Ibland utgör det bevis för okunnighet.

Men detta är en sanning med modifikation. Språklig degenerering finns i alla generationer. I ett visst sammanhang kan man nästan betrakta det som en kulturell igenkänning.

Sandlådan
Vi har också de som förenar djup okunskap med brist på argument och en ambition att förhäva sig. De försöker ta andras ord och argument och kasta tillbaka dem utan att alltid förstå innebörden. Då blir det sandlådenivå. Istället för en dialog av lärande och utbyte får vi en manifesterad underlägsenhet som via arrogans försöker mörka sin oförmåga. Men orden finns ju kvar och blir som runstenar över eget tillkortakommande. Detta blir särskilt tydligt då någon ogillar olika perspektiv och anser sin egen värld av fördomar vara den enda rätta.

En dialog bör ha till avsikt att klargöra terminologi och fakta så att alla vinner på en kunskapsutveckling.

Jag har diskuterat detta i flera böcker (Coacha Unga med Livskompassen) och artiklar (Försök Igen)

Chopra tar i ”7 andliga lagar” upp individens behov av att alltid ha rätt och menar att man istället ska eftersträva en frihet från detta behov. Han kallar det ”Försvarsfrihet”.

”Försvarsfrihet betyder att medvetandet är förankrat i en frihet från att försvara din situation. Det innebär att släppa behovet av att övertyga eller överbevisa andra om sin ståndpunkt. Om vi iakttar människor runt omkring finner vi att några av oss ägnar mycket kraft och tid åt att försvara tro och synpunkter. Att släppa behovet av att försvara sin uppfattning kommer, när man avstår från detta, att ge tillgång till mer glädje och energi. Ingen behöver rättfärdiga sig.
Försök att bara förklara vad du vill, önskar och drömmer och din avsikt med det. Då kan du komma att uppleva fullkomning, njutning, frihet och självständighet.” (Chopra)

Tyvärr låser sig dialogen ibland av missförstånd men också av ett onödigt vulgärt språk som kanske inte har till avsikt att såra men som tolkas nedlåtande. Skribenten har ett stort ansvar för sina formuleringar. Det är som ishockey, man har ansvar för sin klubba.

Den sociala mentala avgasen
Det är väl okej med ett ”fult språk” om det inte vore för att det riktade sig mot andra. Kraftuttryck och smädelser begränsar samvaron och sätter lock på lyssnande och inkännande. Ett kränkande språk förpestar den sociala miljön och blir som en illaluktande pyrande mental avgas.

Till slut trubbar mängden glåpord och kraftuttryck av så mycket att de blir en naturlig del av kommunikationen. En närstående person som inte pratade svenska hamnade i ett idrottslag och efter ett halvår var vokabulären full av svärord. De ingick som vardagliga uttryck.

Jag själv, tidigt utflugen, hamnade i jobbsammanhang där tilltalet och bedömningen av jobbuppgifterna präglades av invektiv. För att kunna skydda sig mot påverkan måste man vara medveten om dess effekt även på sinnet. Ändå indoktrinerades jag och sådana ord undslapp också mig i tid och otid. Därför måste jag verkligen uppmärksamma mig själv och hålla igen dem och med tiden blev de alltmer sällsynta.

Nolltolerans
När jag hamnat på forum där språket inte håller en acceptabel nivå försöker jag påtala det. Ibland ger det effekt ibland inte. Hos en del ingår dessa smädelser i arsenalen för att besegra en motståndare. Men en dialog måste ha högre syften än så. Det handlar om att dela med sig av erfarenheter och synpunkter.
Klarar man inte det utan glåpord och personangrepp så menar jag att det är ganska värdelöst att fortsätta. Sådana forum och kontakter får inte många chanser av mig.

Ska man göra något åt näthat och den primitiva forumdialogen måste man börja med sig själv. Moderatorer kan ha olika uppgifter. Att påpeka ett ovårdat språk är en av dem. Själv förordar jag nolltolerans.

Näthuliganismen missbrukar yttrandefriheten

Just nu har ett forum startat på Humanism & Kunskap. Det avser att hålla högt i tak, hög nivå och nolltolerans.
Börje Peratt

YRKESLÄNKAR
Börje Peratt – LinkedIn
Börje Peratt – IMDb SFI Filmdatabas
Börje Peratt – Mediedatabas

FÖRFATTARE
Börje Peratt – LIBRIS
Börje Peratt – Böcker – Bokus.com

En lärare måste vara ledare

Man sa tidigare att läraryrket var ett kall.

Det innebär en stark vilja att bidra till unga människors utveckling. Läraren har ett ansvar för unga människors intellektuella tillväxt och fostran in i samhällets gemenskap. Hur många skolor förmedlar denna syn i sitt inre arbete? Att vara ämneslärare med uppdraget att ingjuta kunskaper och förmågan att lösa uppgifter kan leda till enkelspårighet.

”Faktautbildare” kan sakna förmågan att se både individ och grupp. Det kan innebära begränsningar i utveckling av samspel, dialog och den meningsfullhet som sammanhang skapar. ”Jag har inte kommit hit för att bry mig om ungarna utan för att lära dem något”. En lärare gav ilsket uttryck för strängare regler och i nästa andetag krävde hon förhållanden som gav henne möjligheten att lära ut.

Då jag arbetade som lärare i grundskolan upptäckte jag snabbt att mina sämsta lektioner var de som var bäst förberedda och där jag bestämt exakt vad eleverna skulle lära sig. Mina mål var klara. Men jag missade samspelet.

En skola behöver regler som gäller både ordning och trivsel. Men en skola behöver också ha klargjort målet med sin verksamhet. Och skolans övergripande mening är mycket bredare än ämnesbetyg och rigorös ordning. Hur ska man kunna medverka till att skapa samhällsmedborgare som uppvisar respekt och förmåga till gott samspel om lyhördheten saknas i skolan.

Det finns två olika vägar att gå. Och dessa vägar är helt olika varandra. Den som bygger på auktoritär disciplin och den som bygger på auktoritet och samspel. Ja det finns även två andra ytterlighetsmodeller. Den ena är ”låt gå” som har givit upp och låtit ”värstingarna” ta över och den andra är elitmodellen som bygger på högmotiverade, mogna och resultatorienterade elever som har kompetent vägledning av engagerade lärare. I det senare fallet finns sällan några disciplinproblem. Det är också denna modell som konservativa krafter önskar sig. Den förutsätter att alla människor befinner sig på en god mognadsnivå med hög intellektuell kapacitet.

Men vi är olika och vi har olika förutsättningar. Enklaste vägen att jämna till olikheterna är skrämsel till lydnad. Men vi vet att den fungerar inte i längden. Jan Björklund förordar den auktoritära modellen. Och visst i en förfallen låt gå skola kan ”hårdhandskarna” vara ett sätt att återskapa ordning. Men gula och röda kort! Knappast!

Jag har som ung lärare jobbat i skolans svåraste klasser och fått tillbaka avstängda elever. Det som krävs är tydlighet och dialog. Alla önskar ett sammanhang och en meningsfullhet. En motiverad och fungerande klass kräver ett mångsidigt ledarskap. Pedagogik innebär att ”ta i handen och vägleda”. Pedagogik förmedlar en förståelse för: – varför just denna kunskap? Det positiva klimatet och sammanhanget skapas av lyhördhet, empati och dialog.

En skola för alla behöver ett tydligt ledarskap som genom sin auktoritet vinner förtroende. I absolut sista hand kommer varningar och utestängning. Elever med ett arrogant, nonchalant uppblåst Ego behöver absolut korrigering. Men varför ska hela skolans system utgå från värstinghantering? Då har man förlorat.

Skolans lärare behöver utbildning i ledarskap.

Skolan behöver dialog. De lärare som enbart förordar ordning och straff bidrar till ett hårdare samhälle. De lärare som söker skydd av varandra verkar utifrån en rädsla för sina elever. Denna mörka trend måste vi vända på. Och det går genom att utbilda lärarna på ett sätt som gör dem till goda ledare.