Jag vill tacka livet

Vaknade på fredag morgon (2 aug) med  ”Jag vill tacka livet” (Arja Saijonmaa) och förundrades. Men det skulle innan dagen var slut visa sig vara en bra hint.

Hade tidigare i veckan fått inbjudan till att i ett internationellt sammanhang presentera John Bauer filmprojektet och det krävdes en del formalia såsom en biography. Jo, John Bauerfilmens webbsida finns också på engelska.

Hann precis bli klar innan det var dags för dagens första möte inne i stan. Det handlade om vår förening Humanism & Kunskap (HK) som under året haft en så stark utveckling. Underbara aktiviteter (Åbo,   Medevi), seminarier (Medvetandet och Vetenskap) och nya spännande människor och medlemmar.

Hustru Ritva fick under tiden äntligen träffa yngste sonen på ett frukostmöte och sedan bar det av till lunchmöte med Kersti Wistrand.  Ritva skulle ta bilder av tavlor till hennes kommande artiklar för HK (en tidigare artikel av henne här). Och Kersti ville presentera en idé till en dokumentärserie som var mycket intressant. Kersti fick också utskrift av en kommande bok som jag hoppas en del på. Visionen är att bilda en studiecirkel för att bolla innehåll och sedan ett seminarium för att diskutera och lyfta upp det på en högre nivå. Helst en samhällsdebatt.

Sedan bar det av ut till Åkersberga och träff med Jan Johnsson en vän från ungdomstiden som kom att bli en av Sveriges mest uppskattade talare när det gäller omvärldsanalys. Han har nu pensionerat sig men engagerar sig fortsatt i ett möbelföretag. Så vi möttes där vilket var perfekt för senare på dagen skulle jag även till Roslagens närradio och träffa Kurt Hjelte (en sann livets hjälte) i studion.

Jag anade att det skulle bli att hoppa in i direktsändning och så blev det. Kurts radiokompanjon Åke frågade mig innan jag ens hade kommit in i studien.

Vad vill du ha för låt?

Hasplade ur mig det första som kom upp ”Jag vill tacka livet”.

Och så perfekt det valet blev. Fick berätta om filmdrömmar och om pågående projekt. Kurt hade varit på Visingsö i Vättern så jag plockade upp den tråden. Konstnären John Bauer blev 38 år, han förolyckades med sin lilla familj utanför Visingsö en stormig natt på Vättern 1918. I direktsändning blandade jag ihop mig själv och sa 1938. Ja så kan det gå med årtal och särskilt i en stressad situation som direktsändning kan innebära.

Kurt frågade också om dokumentären som han vet att jag håller på med. ”Guide, hästen med nio liv”. Jo Guides liv fick trots sina 33 år ett tvärt slut. Jag var med och det var traumatiskt. Fotografen bröt ihop och jag fick ta kameran. Med tårarna rinnande nedför kinderna blev ändå slutet dokumenterat.

Efter sändningen satt vi en timme och pratade om livet i skärgården och i största allmänhet, vi kunde ha suttit hela natten.

En underbar dag avslutades  på vår egen veranda i vacker solnedgång, med pizza och ett glas vin.

På lördag firar Ritva och jag ”Korallbröllop”. Vi har då varit gifta i 35 år.

Jag vill tacka livet.

Börje Peratt

Annonser

Smartphones – Flykten från friheten

pc-med.jpg

Samhället och kulturen utvecklas genom dialog och skapande. Relationer utvecklas genom samtal, diskussion och gemensamma upplevelser som man sedan kan återminnas och samtala om.

Tekniken har därvidlag blivit ett sätt att stå i kontakt och sprida nyheter, information och upplevelser. Men frågan är om kommunikationstekniken nu är på väg att bli kontraproduktiv.

Smartphones och läsplattor har helt förändrat kommunikationsbeteendet.
Alla dessa möjligheter i den ständigt närvarande lilla handdatorn med tillgång till mail, sms, sociala medier och senaste nytt riskerar att orsaka stress.

”tänk om jag missar något?”

Ett annat problem är alienation (främlingsskap och utanförskap). Informationsmängden från ”vänner” på nätet och alla de åsikter, teorier och budskap som sköljer över spretar iväg åt alla olika håll och riskera att ta uppmärksamhet från det som kanske är viktigast av allt, den nära relationen.

Med nätet, mail och sms följer en ny distansering och man kan i realtid vräka ur sig vad som helst utan att se reaktionen hos den andre. Vi har fått en helt ny social samverkan, eller snarare brist på samverkan.

bigstock-Stop-35524490.jpg

Samtalet
Kommunikationen, diskussionen och lyhördheten är central för utveckling av sig själv och för att kunna förmedla något som kanske den andre kan utvecklas av. För att detta ska få en gynnsam inramning krävs också det fysiska mötet där man upplever varandra och kan tolka varandras reaktioner och sinnesstämningar. Detta förutsätter den närvaro som sedan kan utveckla empati, (medkännande) och förståelse.
Dagens sociala medier kan istället framkalla dess motsats, likgiltighet, arrogans och t o m psykopatiliknande förhållningssätt.

Lägerelden

Möten, sammankomster, seminarier, debatter är den moderna tidens lägereldar. Hoten mot dessa är smartphones som tycks käka upp människors förmåga att umgås på ett närvarande sätt då de träffas.

AS
Framtiden kommer sannolikt att innebära något liknande rökförbud. Föräldrar förlorar kontakten inte bara med varandra och sig själva utan också med sina barn. Här ser jag en framtid där barn går på terapi för att kunna hantera upplevelserna från sin frånvarande, smartphonesberoende och inte nåbara förälder. Kanske får vi också en ny förening AS (Anonyma Smartphonesberoende).

Omvänt har vi smartphonesgenerationen som ska möta sina äldre som har mobil i akt och mening att ringa varandra. Men om man ringer någon med smartphones, upptagen av något annat på sin SM, så ser man vem det är och kan bara trycka upptagetton om man inte har lust att prata. Jodå där sitter de gamla och upplever inte mer kontakt med sina smartphonesupptagna barn än då de inte kommer alls.

Smartphones har blivit en ursäkt för att undvika samtalet och därmed undvika att diskutera och relatera till varandra.

De positiva effekterna av smartphones som att förmedla väsentlig information och speeda upp skeenden och processer riskerar således att slå tillbaka om man inte noga bestämmer sig för vad man ska använda tekniken till och när den ska stängas av.

Börje Peratt

SvD Samsung världsetta på smartphones
SvD
FACEBOOK: MJUKVARA TILL SMARTPHONES SKA HÖJA ANNONSINTÄKTER

SvD Samsung-lur först med hållbarhetsmärkning
SR Tidningsläsare skräms till den digitala världen

UPPDATERING 28 oktober
SvD Förskolelarm: Föräldrar, släpp mobilen
SVT Föräldrars mobilbruk stör barnen

Vårda sitt språk

Språket är en viktig del av vår kommunikation om än inte all, mimik, röst och betoning är ju också avgörande för hur orden uppfattas. Därför blir nätdialogen en upplevelse hos läsaren som kan vara helt annorlunda än avsändarens intention.

I spåren av näthatsdebatten har möjligen medvetenheten ökat om språket och kommentarernas utformning och innehåll. Jag säger möjligen därför att en ingrodd ovana sitter i. Hos yngre människor syns dessutom en trist påverkan från filmens värld där svordomar och könsord hoppar ur munnen lättare än en spottloska.

De flesta lite äldre har vuxit upp med insikten om att ”fula” uttryck används i brist på förmåga och ett otillräckligt ordförråd. Oförmåga att formulera sig ger ett ociviliserat och näst intill ointelligent intryck. Ibland utgör det bevis för okunnighet.

Men detta är en sanning med modifikation. Språklig degenerering finns i alla generationer. I ett visst sammanhang kan man nästan betrakta det som en kulturell igenkänning.

Sandlådan
Vi har också de som förenar djup okunskap med brist på argument och en ambition att förhäva sig. De försöker ta andras ord och argument och kasta tillbaka dem utan att alltid förstå innebörden. Då blir det sandlådenivå. Istället för en dialog av lärande och utbyte får vi en manifesterad underlägsenhet som via arrogans försöker mörka sin oförmåga. Men orden finns ju kvar och blir som runstenar över eget tillkortakommande. Detta blir särskilt tydligt då någon ogillar olika perspektiv och anser sin egen värld av fördomar vara den enda rätta.

En dialog bör ha till avsikt att klargöra terminologi och fakta så att alla vinner på en kunskapsutveckling.

Jag har diskuterat detta i flera böcker (Coacha Unga med Livskompassen) och artiklar (Försök Igen)

Chopra tar i ”7 andliga lagar” upp individens behov av att alltid ha rätt och menar att man istället ska eftersträva en frihet från detta behov. Han kallar det ”Försvarsfrihet”.

”Försvarsfrihet betyder att medvetandet är förankrat i en frihet från att försvara din situation. Det innebär att släppa behovet av att övertyga eller överbevisa andra om sin ståndpunkt. Om vi iakttar människor runt omkring finner vi att några av oss ägnar mycket kraft och tid åt att försvara tro och synpunkter. Att släppa behovet av att försvara sin uppfattning kommer, när man avstår från detta, att ge tillgång till mer glädje och energi. Ingen behöver rättfärdiga sig.
Försök att bara förklara vad du vill, önskar och drömmer och din avsikt med det. Då kan du komma att uppleva fullkomning, njutning, frihet och självständighet.” (Chopra)

Tyvärr låser sig dialogen ibland av missförstånd men också av ett onödigt vulgärt språk som kanske inte har till avsikt att såra men som tolkas nedlåtande. Skribenten har ett stort ansvar för sina formuleringar. Det är som ishockey, man har ansvar för sin klubba.

Den sociala mentala avgasen
Det är väl okej med ett ”fult språk” om det inte vore för att det riktade sig mot andra. Kraftuttryck och smädelser begränsar samvaron och sätter lock på lyssnande och inkännande. Ett kränkande språk förpestar den sociala miljön och blir som en illaluktande pyrande mental avgas.

Till slut trubbar mängden glåpord och kraftuttryck av så mycket att de blir en naturlig del av kommunikationen. En närstående person som inte pratade svenska hamnade i ett idrottslag och efter ett halvår var vokabulären full av svärord. De ingick som vardagliga uttryck.

Jag själv, tidigt utflugen, hamnade i jobbsammanhang där tilltalet och bedömningen av jobbuppgifterna präglades av invektiv. För att kunna skydda sig mot påverkan måste man vara medveten om dess effekt även på sinnet. Ändå indoktrinerades jag och sådana ord undslapp också mig i tid och otid. Därför måste jag verkligen uppmärksamma mig själv och hålla igen dem och med tiden blev de alltmer sällsynta.

Nolltolerans
När jag hamnat på forum där språket inte håller en acceptabel nivå försöker jag påtala det. Ibland ger det effekt ibland inte. Hos en del ingår dessa smädelser i arsenalen för att besegra en motståndare. Men en dialog måste ha högre syften än så. Det handlar om att dela med sig av erfarenheter och synpunkter.
Klarar man inte det utan glåpord och personangrepp så menar jag att det är ganska värdelöst att fortsätta. Sådana forum och kontakter får inte många chanser av mig.

Ska man göra något åt näthat och den primitiva forumdialogen måste man börja med sig själv. Moderatorer kan ha olika uppgifter. Att påpeka ett ovårdat språk är en av dem. Själv förordar jag nolltolerans.

Näthuliganismen missbrukar yttrandefriheten

Just nu har ett forum startat på Humanism & Kunskap. Det avser att hålla högt i tak, hög nivå och nolltolerans.
Börje Peratt

YRKESLÄNKAR
Börje Peratt – LinkedIn
Börje Peratt – IMDb SFI Filmdatabas
Börje Peratt – Mediedatabas

FÖRFATTARE
Börje Peratt – LIBRIS
Börje Peratt – Böcker – Bokus.com

En dag på Ikea.

Var med brorsan på Ikea idag. Han skulle skaffa ny säng. Jag satte mig i ett hörn och läste kvällstidningen medan han for runt och lade sig på den ena sängen efter den andre. Så dök det upp en familj med barn. En tjej i småskoleåldern och en kille i tidig mellanstadieålder. Pojken verkade lugn och sökte metodiskt efter en möbel medan tjejen rände runt som ett kvicksilver och hoppade från den ena möbeln till den andre.

Jag beslöt att söka mig längre bort för att få lite lugn. Då dök hon upp vid min sida på väg till samma plats dit jag tänkte gå. Så jag stannade och frågade: ” Tänkte du prova den”. Hon skakade på huvudet och satte sig på en plats bredvid. Så jag satte mig på den utvalda platsen. Jo detta lilla kvicksilver hade nu utsett mig som intervjuobjekt.

Jag lade ifrån mig sportbilagan och försökte svara intresserat. Pappa och mamma passerade förbi och hon vände sig till dem och ropade . ”Jag har hittat en trevlig farbror.” Jag försökte skoja bort den något pinsamma situationen med att säga:

”Jo vi finns på fyndhyllan idag…”.

Alla vet att jag älskar människor unga som gamla men idag är det inte lätt att vara barnkär. Jag sökte mig till en annan plats 20 meter bort. Vips dök kvicksilvret upp och utfrågningen fortsatte.

Vad heter du?”, ”Börje” svarade jag. ”Det heter min pappa också, .. i andra namn” svarade kvicksilvret. Där satt vi och pratade namn och jag antog att hennes farfar hade samma namn men det visste hon inget om. Hon kallade pappa pappa och farfar farfar.

Pappa dök upp och jag sa att vi var namne.  Ett ovanligt namn idag. Jodå mycket riktigt farfar hade samma namn. Så slog sig kvicksilvrets storebror ned bakom mig.  Fick reda på hans namn och kvicksilvret la till ”sop”– framför hans namn.  Jag spände ögonen i tjejen medan pappan stod där och sa.

”Så säger man inte”. Hon försökte skämta bort det. ”Vet du att när du säger så så skickar du en liten pil in i hans hjärta”, sa jag.  ”Nähä” försökte tjejen ”Han skrattar ju”.

”Nä han skrattar inte, det ser bara så ut. Han blir ledsen” förklarade jag.  Pappan sa ”Vad brukar du kalla mig när du blir arg?” Det blev en paus och pojken bakom mig viskade ”skitpa…” Det blev tyst ett tag till vilket var en omöjlig situation för kvicksilvret.  ”Jag är för smal” sa hon. ”Nä” svarade jag ”du är perfekt som du är”. Då sa killen samma sak ”Jag e också för smal” . Nej svarade jag. ”Du är helt perfekt som du är”. Jag såg hur han knöt näven och drog till sig den,  en gest som innebär:

– Visst jag är okej! Och jag såg hur glädjen lyste till i hans ögon.

Även kvicksilvret blev glad för det positiva omdömet. Pappan som stått tyst ett tag sa till sin dotter: ”Jag tror bestämt att du fått lära dig något nytt idag.” Så tittade han på mig i samförstånd och de skyndade iväg till mamma som stod och väntade. Jag såg hur kvicksilvret tittade länge efter mig innan hon försvann. Hon hade sett att jag hade en klubblagshalsduk och jag hade berättat att jag varit fotbollstränare. Då sa hon stolt att hon var fotbollsmålvakt. Jag berättade aldrig att jag gjort en film om en tjej som ville bli fotbollsmålvakt men inte fick det för att hon var bortlovad. Den här lilla tjejen hade inga sådana hot svävande över sig. Möjligen är risken att hon är så utåtriktad. Sorgligt egentligen. Hennes gåva kan utsätta henne för faror. Förhoppningen är att hon är så intuitiv att hon alltid kan känna vad som är vad.

Under tiden hade min egen bror hamnat i en säng där säljaren gav honom instruktioner om konstruktion och vad han behöver för att hans ständigt onda rygg ska få vila. Säljaren var duktig och brorsan köpte sängen.

Medan jag stod och väntade utanför kassorna kände jag igen en ung söt tjej. Hon kom ut från kassorna med två andra ungdomar som jag inte kände igen. Hon vände sig mot dem och sa: ”Jag måste köpa…” och så pekade hon på något bakom mig. Då sa jag –”Det måste du inte alls!” De två andra ungdomarna tittade chockade på mig. Och ännu mer chockade då den unga tjejen gav mig en kram. Sedan vände hon sig om och förklarade. ”Det är Jans pappa.” De två ungdomarna som hitintills inte hämtat luft tog ett djupt andetag. Jo sånt e kul. (Den söta tjejen är vår son Jans flickvän Vurry.)

Så en dag på Ikea kan faktiskt ge väldigt mycket fast man är trött och bara vill sätta sig i ett hörn och läsa om Johan Olssons femmilsbragd i skid-VM.

Börje Peratt