Kommunikation

Frågan är: Hur eftersträvansvärt är det att vara spontan och öppen? Vill vi att andra ska berätta hur de tänker och känner och vad de vill?
Vill vi själva kunna förmedla våra funderingar och upplevelser utan att behöva hålla igen?
Vill vi få bekräftelse från andra på våra egna tankar och önskningar?

Större delen av vår vakna och medvetna tid håller vi våra tankar och känslor inom oss själva. Och om vi börjar diskutera kan vi ganska snabbt märka att vi tänker och känner olika. Risken kan bli att man då sluter sig för att slippa obehaget som kan komma av att man kanske inte förstår varandra eller tycker på olika sätt. Eller rent av obehaget över att ingen bryr sig om vad man tänker och känner.

Det blir också svårt om man blir respektlöst behandlad för sina åsikter och om man berättar om upplevelser som andra inte tror på eller förstår. Hur kan man vara öppen och spontant utan att få skit för det?

I sammanhang där acceptans, tolerans och öppenhet råder kan man bli uppskattad för den man är. Då finns en chans att också våga bli allt mer delaktig. Och det gör inget om man inte tycker och känner lika.

Här är ärlighet och prestigelöshet nödvändig för den konstruktiva och givande dialogen. Tyvärr ser vi att goda initiativ alltför ofta pulvriseras av rigida föreställningar om patent på sanningen.

Trots alla nätverk och forum så har vi kanske inte ett öppet utbyte inte ens i de nära kontakterna med våra föräldrar, tränare och vänner.
Det är lättare att i anonymitet häva ur sig något på ett chatforum och på Facebook skriva något som inte är alltför utelämnande.
Fullt naturligt. Man har ett privat område och man vill inte göra bort sig.

I sociala sammanhang är vi också försiktiga och förväntas att hålla en reserverad ton.

Man behöver inte alltid vara utlevande och bullrig. Även om impulsivitet kan vara en naturlig del av personligheten så uppskattar vi också att man kan vara inkännande och reflekterande.

Det finns en fördom om att ”svenskar” är tillbakadragna och rädda. Under de år jag arbetade som journalist och gjorde uppemot tusen intervjuer fann jag en slags motsatt egenskap. Svenskar är beredda att prata om man får tid till det. Och jag tror det är universellt. Om någon är beredd att verkligen lyssna och ger andra tid kommer orden.

När och hur skapar vi förutsättningar för det okonstlade och naturliga. Kanske är det så att det kommer fram i situationer som känns särskilt bekväma. För en del kan det märkligt nog vara på en scen, för andra då man sitter vid ett middagsbord. Å andra sidan kan det också bli raka motsatsen beroende på vilka som sitter i salongen eller vid middagsbordet. Det finns således inga bestämda regler.

En avgörande förutsättning för att kunna ”vara sig själv” är en inre trygghet. Ett mod att göra bort sig. En prestigelöshet. En attityd av att: du får ta mig som jag är.

Börje Peratt
Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn
Börje Peratt/Wikipedia

Annonser